Måndagsmorgon

Idag regnar det, men det gör inget för jag har mitt te som håller mig varm. Sedan börjar dansen ikväll, det var länge sedan.


Söndagen den 21 september

Söndagen spenderades framför spisen och diskhon. Därefter tog jag spåret till dansstudion och dansade i två timmar. Kom hem och pratade i Skype med Dzemila, en saknad vän som bor två timmar bort. För att hålla kontakten så blir det mycket Skype-samtal och vi planerar när vi ska ses nästa gång. Jag saknar Stockholm och henne, längtar tills November. Älskar att se fram emot saker, då orkar man med mer i vardagen . 
Min vackra Dzemila ❤️






Vecka 38

Det märks att jag inte har bloggat på länge när jag glömmer bort att jag har en blogg. Men jag har inte fått någon inspiration till vad jag ska blogga om. Det är kul att dela med sig av historier och åsikter som jag har gjort i tidigare inlägg men just nu är det stopp i hjärnan.
 
Den här veckan har inte varit den bästa, men det kan inte alltid vara bra och för att kunna må bra måste man vara nere ett tag också, kom ihåg det mina vänner! Sedan har jag dragit på mig en förkylning och jag har verkligen inte tid för att bli sjuk, men det blir mycket tedrickande och vila. 
 
Jag är oerhört tacksam över de människorna som finns runtom dig när livet inte är på topp. Jag älskar er.

Nu ska jag ta hand om tvätten, matlagningen och städningen här hemma. Sen blir det audition för min dansgrupp ViBE, hoppas vi ses där!
 
Måste börja använda systemkameran igen
 

Onsdagen den 10 september

Tre veckor i skolan har gått och jag har redan väldigt mycket att göra, men jag har ingenting emot det. Jag har fina människor runtom mig överallt. Ser fram emot studenten och jag ska plugga mycket så att betygen ligger på topp! Nu ska jag klara det här. Ingenting kommer och ingenting kan stoppa mig nu. 




8 september 2014

De flesta tycker inte om måndagar, men jag gör det. Måndagar känns alltid som en ny mini-start och ett steg närmare drömmar. Det känns som att man kan få en ny start och glömma veckorna innan. Men det är ändå bara en dag i veckan, precis som alla andra dagar. Men det är något speciellt med det och jag tycker om det.
 
 
 
 

Sarajevo

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Psykisk ohälsa

Mars 2013
 
Jag har velat skriva det här länge men jag har skämts, men efter många ja och nej så bestämde jag mig för att skriva det. I februari 2013 så hände nog det värsta jag har varit med om i mitt liv. En morgon så vaknade jag med världens ångestklumpar i halsen, jag hade haft de förut men den här gången hade de spridit sig till bröstet. Varenda andetag var svårt. Det var så himla svårt att andas in men så himla lätt att andas ut. Jag låg där i sängen och jag kände att jag inte orkade med någonting. Inte så som jag brukade känna på morgonen, det var inte på grund av trötthet. Att borsta tänderna eller duscha, som var två av mina morgonrutiner, var en utmaning varenda morgon. Jag ville bara ligga kvar och stirra upp rakt i taket och hoppas på att någon inte skulle hitta mig där även fast jag innerst inne ville det. Jag bestämde mig för att gå till skolan, även fast jag inte ville. Jag fick liksom tvinga mig själv. I skolan var det svårt, jag kunde inte koncentrera mig och att prata med andra människor var så himla jobbigt. Det var något jag inte hade problem med annars, många beskrev mig som väldigt social och glad. Jag visste att "Hur mår du?" bara var en hälsningfras men jag tyckte att det var så himla jobbigt att svara på just den frågan. Jag orkade inte bry mig om mitt utseende men ändå tänkte jag på vad varenda liten kotte tänkte om mig och varenda gång jag gick förbi någon/några i skolan eller vid andra offentliga platser så fick jag panik, jag kunde bara tänka på att de dömde mig. Tidigare intressen som dans, som låg varmt om mitt hjärta, var inte lika roligt längre. Jag fick tvinga mig till dansträningarna också. Jag slutade höra av mig till mina vänner vilket ledde till att jag förlorade många vänner också. Min koncentrationsförmåga var låg och jag fick ingenting gjort under skoldagarna. När det blev sommarlov fick jag ändå C i alla ämnen, vilket jag var väldigt glad över.
 
Men bara föra att det blev sommarlov så betydde det inte att jag mådde bättre, det blev snarare värre eftersom att jag inte hade något att göra om dagarna. Så jag spenderade de mesta dagarna i min säng, stirrandes i väggen. Tårarna slutade inte rinna och jag kunde inte sluta undra vad det var som hade hänt med mig. Från ingenstans så mådde jag såhär. Jag trodde verkligen inte att jag skulle må såhär dåligt även fast jag har människor i min familj som har gått igenom exakt samma sak. Mina vänner och min familj oroa sig över mig. De försökte förstå sig på något jag själv inte kunde förstå mig på. Vi försökte att klura ut det, men jag vet fortfarande inte varför jag mådde så som jag mådde och varför det helt plötsligt försvann i augusti igen. Men jag läste runt lite på internet och gjorde ett test, det visade sig att jag hade depression, och ingen människa kan kontrollera när det händer. Det bara gör det.
 
I augusti mådde jag bra igen. Jag var samma gamla Ruvejda igen. Sprallig, glad, positiv och målinriktad. Men det varade bara i några månader, sen var jag tillbaks på samma bana igen. Men den här gången så kändes det värre. I januari 2013 hamnade jag i depression igen. Det var en kamp att ta sig upp ur sängen igen. Skolan gick mycket sämre och den här gången sänktes mina betyg. Jag slutade till och med att dyka upp på dansträningar och att höra av mig till mina dansvänner och andra vänner. Jag ville vara för mig själv, i mitt rum och bara stirra rakt upp i taket igen. Jag brydde mig inte om skolan. Att prata om andras problem orkade jag med förut men inte längre. Ingen brydde sig ändå om mig, varför skulle jag bry mig om de? Exakt så kände jag. Sommaren kom men inte försvann depressionen för det, jag kände mig så himla ensam och vilsen. Alla jobbade medans jag satt hemma och gjorde absolut ingenting. Jag försökte gå ut och göra roliga saker hela tiden men jag tänkte bara på att andra människor dömer mig hela tiden. Det var ett rent helvete. Människor i min omgivning sa att jag mådde så dåligt på grund av att jag inte gjorde någonting, men när jag gjorde någonting så blev det inte bättre? "Gör något bara!" fick jag höra, men det var inte så självklart och lätt som det verkade för de. Men nu, äntligen. Så är det över och jag hoppas att jag aldrig ska behöva må sådär igen. I somras började jag träna på gymmet igen och jag har aldrig mått bättre. Depressionen har fått mig att inse vilka som är mina riktiga vänner och jag vill tacka de för att de inte har gett upp sina tankar om att jag en dag kommer att må bättre och för att de hade tålamod. Min familj har också varit ett underbart stöd. Men jag vet att det är många som inte har det stödet som jag hade och till er vill jag säga; kämpa! De människorna kanske kommer till er, man vet aldrig. Jag vet att det känns hopplöst. Ångestklumparna äter upp en inifrån. Du hänger med fysiskt, du skulle kunna springa en mil men ditt psyke klarar inte av något. Men ge aldrig upp, det kommer att bli bättre. Om jag har tagit mig upp, då kan du också göra det.
 
Något mer jag har lärt mig är att alltid vara trevlig mot människor, oavsett hur de beter sig mot mig. Jag går inte efter "respekterar du mig så respekterar jag dig", någon måste börja, ellerhur? För jag vet aldrig vad just den människan har har gått igenom och vad den går igenom just nu, för det är just det som formar den människan. Någonting annat jag har lärt mig är att vi lever i ett samhälle som är fullt av stress så att människor går in i väggen. Några väljer till och med att ta livet av sig. Människor har inte så mycket kunskap om depression heller vilket vi verligen behöver ändra och sluta ta det så himla oseriöst! Om depression skulle synas mer på utsidan precis som en sjukdom så skulle det uppmärksammas mer och bara för att en människa pratar om hur den mår ärligt så betyder det inte att människan vill ha uppmärksamhet, den vill bara ha hjälp och vi människor måste hjälpa varandra. Sen lever vi i ett skolsystem som inte verkar förstå att ibland hamnar man bland massor av motgångar och då kan man inte prestera så himla bra, om ett betyg har varit dåligt så kommer det att vara det. Man kan inte fixa det som andra grejer i livet och det är ett jävligt pissigt system! Det är dags för en skärpning, innan det är försent. Alltför många människor mår såhär idag och ingen förtjänar det. Jag tänker avsluta det här inlägget med en av de bästa citatet av en av världens bästa sångare:
 
"A lot of people don't realize that depression is an illness. I don't wish it on anyone, but if they would know how it feels, I swear they would think twice before they just shrug it." - Jonathan Davis


Det sjuka skönhetsidealet

Vi är alla medvetna om att det finns ett skönhetsideal i samhällen runtom i hela världen. Jag läste Julia Timans inlägg på Atillas blogg (klicka här för att se det, rekomenderar verkligen att ni läser det). 
 
Jag kan känna igen mig när jag läser det där inlägget, men på ett annat sätt. Jag har alltid haft stora höfter och axlar, d v s att jag är kurvig, jag har former, helt enkelt. Just nu trivs jag i det, till en viss del. Men det finns något i bakhuvet som fortfarande påverkar mig fortfarande och det är på grund av det sjuka skönhetsidealet vi har i Sverige.
 
Redan sedan barnsben har jag alltid känt mig stor och tjock. Jag var mullig när jag var yngre men det var mest för att jag var längre än de andra och bredare än de andra p g a min kroppsbyggnad. Att få på sig alla fina kläder som jag ville ha på mig var inte lätt, jag var tvungen att gå över till vuxenkläder ibland på grund av de små storlekarna. Jag kände mig tjock. Jag minns att jag brukade prata om det med vuxna men de sa att det var andra som var smala, det var inget fel på mig, det var fel på de. Men jag ville inte tänka så, jag tänkte att alla kroppar är fina, förutom min. Jag åt nästan aldrig godis medans alla andra barn köpte klubbor och tuggummin med sina 50-öringar. Jag såg nästan alltid på när de fick njuta av den goda maten och godiset. För min var annorlunda, nästan alla i min omgivning hade en smal kroppsbyggnad och jag ville också se ut så. Jag ville också kunna äta vad som helst utan att gå upp i vikt. Men jag motionerade också, jag har prövat på alla möjliga sporter men jag simmade mesta delen av mitt liv. Där möttes jag av alla kroppar på badhuset och jag jämförde mina ben med andras, de andra hade smala ben medans jag hade tjocka ben. Det var så jag tänkte, tyvärr. Jag åt nästan aldrig godis medans alla andra barn köpte klubbor och tuggummin med sina 50-öringar. 
 
När jag kom in i puberteten blev mina höfter och axlar bredare. Jag kunde inte ha på mig tajta kläder som alla andra. Jag hatade mina höfter och axlar, de var för breda. Jag kände mig fortfarande tjock. Jag började träna på gym och försökte gå ner i vikt, det gick inte. Jag tvingade mig själv att inte äta ibland till och med. Ibland åt jag bara en måltid. Jag brukade också räkna kalorier och ta bort kolhydrater från måltiderna. Mitt humör var inte bra. Trötthet, hunger och irriation kändes hela tiden - men det var verkligen det här jag ville. Jag vill ha smalare höfter och axlar. Jag ville kunna klä mig i tajta kläder utan att skämmas. Men jag vågade inte. Jag trivdes inte i det. Mina betyg skönk p g a det här, jag kunde sitta hemma och bara gråta över att jag aldrig kunde bli så smal som de i min omgivning. Folk sa alltid "Du är inte tjock. Du behöver inte gå ner i vikt", jag tänkte att de bara ville vara snälla mot mig och att de hade det lätt för att de redan var smala.
 
Under högstadiet fortsatte det. Jag började utveckla min egna stil men jag klädde mig alltid i stora kläder för att täcka så mycket som möjligt. Speciellt i början av låren och axlarna. Jag klädde mig i stora tröjor och tajta byxor, men tröjorna skulle alltid sluta lite innan knäna så att höfterna inte skulle synas. Jag ville se så smal ut som möjligt. Men med tiden började jag acceptera min kropp. Hos Beyonce och Rihanna har jag funnit mycket inspiration. Båda har mycket former och har samtidigt på sig tajta kläder. Det finns massor av bra bilder och citat runtom på tumblr och twitter och det hjälper mig mycket.
 
Med tiden så har jag börjat trivas med min kropp. Jag är hälsosam och motionerar så fort jag får möjlighet till det. Jag äter nyttigt och lagom mycket. Nu strävar jag efter att bli starkare, inte för att fitness är modernt nu utan för att det skulle hjälpa mig i dansen och jag blir mer diciplinerad. Jag kan erkänna att några tårar rinner ner från min kind nu, för att det här präglar mig och kommer att plägra mig hela livet. Får en idag höra "Det där är för smala människor Ruvejda. Du kan inte ha på dig det". Orden fetto, kossa och tjockis ekar i mitt huvud när jag kollar på mig själv i spegeln men meningen "Du är fin precis som du är" överväger de ibland. Jag ska bevisa för de som säger så att det går och att det ser lika bra ut på mig som det ser ut på andra människor. Men det går i vågor, precis som allt i livet. Ibland tycker jag om min kropp, ibland tycker jag inte om den. Men jag jobbar på det och jag ska kämpa för mina rättigheter i allt. Tack för att du läste det här inlägget, det uppskattar jag.
 
One Love
/Ruvejda
 
 
 
 
 

A lot of people don't realize that depression is an illness. I don't wish it on anyone, but if they would know how it feels, I swear they would think twice before they just shrug it

Oj! Jag visste inte att min blogg fortfarande hade läsare. Kul att det är några som tittar in för att se om det händer något. Men tyvärr mina vänner, det har varit öde här och jag ber om ursäkt för det. Fast samtidigt så behöver jag inte be om ursäkt, jag skriver här när jag vill. Oj, vad sur jag lät där. Men så är det! #bossassbitch
 
Vad har jag gjort då? Mycket! Varit skolstressad, blivit nykär (♥), umgåtts med mina fina vänner, umgåtts med min familj, kommit igång med träningen, dansat, haft myskvällar både med mig själv, införskaffat mig en iPhone (vilket innebär att jag instagrammar ofta), hatar vintern, älskat våren, fått den värsta pollenallergin som gjorde så att jag missade One Republic, planerat sommaren och våren (har massor av underbara planer som jag vill dela med mig av) och mycket mycket mer! Jag har också haft väldigt jobbiga perioder, det beror nog på årskiftet. Nu har jag massor av inspiration till att börja skriva igen lite då och då, och fett mycket motivation till livet för att jag har så mycket planer. Älskart!
 
        
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Den extrema högern

Idag så besökte jag ABF för att lyssna på Mathias Wåg som föreläste om den svenska extremhögern och valet 2014. Jag fick lära mig mycket nytt och det var väldigt intressant. Dessutom så var Mathias väldigt rolig att lyssna på. 
 
Att SD långsamt börjar ta över Sverige är jag medveten om. Men jag visste inte att det var så illa som det är nu. Att det nästan börjar bli OK att vara rasist, nazist och fascist. Att folk som vill vara lite mer gammalmodiga röstar på SD bara för att de står för svensk kultur och de är emot mångkultur. Fler människor börjar använda uttrycket "Jag är inte rasist men..." och Sverige börjar likna Tyskland under andra världskriget. När SDU besökte min skola fick de mycket hat emot sig, det var en stor folkmassa runt deras bord och många diskuterade politik med de. Jag blev kränkt p g a att jag är muslim. Jag vet att alla ska ha få ha sina politiska åsikter, men inte ska väll dina politiska åsikter kränka någon annan? De försöker att få rasismen se så "fin" ut som möjligt med deras flygblad om svensk kultur. De skyller allt på invandrarna. Men nej, det är inte invandrarnas fel. Det är systemets fel. Invandrarna har ingen möjlighet till att utbildas, integreras och etableras för att de placeras i områden där det nästan bara bor invandrare (eller människor med utländskt ursprung). 
 
Det är sjukt att det här händer. Jag kan knappt tro mina ögon. Det Sverige jag älskade håller på att gå bort. Men jag har fortfarande hopp för Sverige. Tillsammans kan vi gå emot den svenska extremhögern. Vi fick fler medlemmar i mitt förbund för att vi delade ut flygblad när SDU besökte min skola. Det går framåt och det ska fortsätta att gå framåt. Ett tips till er om ni ska gå med i ett politskt förbund: var försiktiga! Jag har flera vänner som har velat gå med i SDU p g a deras propaganda. Men de tänkte aldrig "varför?", fråga mycket och förvänta er bra svar. 

Ett brev, shopping, skola och ett dåligt humör

Min dag har varit lite si och så. Humörsvängningar på grund av människor i min omgivning. Men när jag kom hem såg jag att jag hade fått ett brev och det brevet var från Dzemila. I kuveret fanns det också choklad, precis det jag var sugen på. Min syster känner mig. 
 
Shoppade i KICKS där min vän Oscar (klicka på hans namn så kommer ni till hans blogg) jobbar. Ett tips till er som bor i Norrpan, dra till KICKS i Mirum. Han är verkligen en skönhetsexpert och han tar sin tid till att ge kunden det de behöver och lyssnar verkligen på kunden. Han brinner för det han gör, verkligen. Ren inspiration.Han vet verkligen vad jag behöve för det perfekta sminket och den perfekta huden. Därför köpte produkter för ansiktet från märket LANCOME. Utseendet har ändå en del att göra med mitt självförtroende och han hjälper mig verkligen att höja mitt självförtroende. Tycker om dig duso. 
 
Nu har jag tagit på mig lite gosiga kläder för att forstätta med skoluppgifterna så att jag kan gymma, övningsköra och fika imorgon. Älskar att ha fullspäckat schema.
 
 
 
Har världens bästa person tryckt på min tröja (Michael Jackson för er som inte förstår) och gosigaste mjukisarna med finaste färgerna. 
 
 
 
 
 
 

Motgångar & medgångar

Det har varit många motgångar nu. Men med hjälp av mig själv, min familj och mina vänner så har det gått galant. Nu börjar det gå mot medgångar istället. Är väldigt motiverad, har börjat gymma igen, dansen börjar snart och vi har massor av planer inför det kommande året, Jamaica i slutet av året, Streetstar, Juste Debou, Dzemila (♥), har fina klasskamrater (speciellt Thea, Elina, Yerko och Moa) Life's good sometimes.
 
 
 
 
Glad, men trött. God natt. 
 
 
 
 
 
 
 

Kärleksfull

Hej. Jag är full. Kärleksfull. På grund av mina fina vänner och min fina familj. Jag är fylld av kärlek vilket gör att jag ger kärlek tillbaks. Gårdagen började med (ja, jag måste skriva gårdagen för att klockan är 00:14) att jag tog en promenad med en fin vän. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, fina diskussioner. Eftersom att vi inte hade setts på länge så var det väldigt skönt att få ta en lång promenad och bara prata, speciellt för att han är så smart och fin. Jag är en väldigt social person, så det passar mig perfekt. Gick därifrån med ett leende. Tack. 
 
Tog sedan en promenad med min bror, som också är väldigt smart och fin. Han är nästan lika galen som jag. Skrattade mycket med honom. Jag är glad att jag har honom. När jag är vilsen så får han mig att känna mig trygg ändå. Tack.
 
Loggar in på Facebook och har fått ett långt kärleksfullt meddelande från Dzemila eftersom att hon såg mitt blogginlägg om henne idag. Hon skrev också en underbar status. Vi människor behöver bekräftelse och det ger hon mig verkligen. Tack.
 
Eftersom att mamma jobbade kväll idag så lagade jag mat för morgondagen. Pappa hjälpte till (feminsten is in da house). Det var underbart att få beröm och se mammas leende när hon kom hem. Här hemma tyckte alla att det såg fint ut och att det lukta gott. Blir så glad. Något som var lite pinsamt var att jag dansade i köket samtidigt som jag lagade mat, efter några sekunder så ringer det på dörren och där står Pontus (lol).
 
Humöret är på topp. Har insett att jag måste lägga mer tid på mig själv, för då märks det vilka vänner som fortfarande finns där för en. Den här bilden passar väldigt som ett avslut på det här inlägget (00:22):
 
 
 

Min öppna dagbok

Min blogg ska vara en plats där jag får skriva mina tankar. Dela med mig av fina bilder. Här vill jag bara vara mig själv och jag tänker skriva här precis när jag vill. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Lite sådär som jag är på bilderna kommer jag att vara. De speglar mig väldigt bra. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Hej hej hallå!

Tänker på Timbuktus låt Det löser sig när jag skriver så (lol). Annars då? (Som min vän Pontus brukar säga). Jo, livet rullar på. Det blev nyårsfirande med ett härligt gäng ute på landet från lördagen till onsdagen den här och förra veckan. Mycket tv-spelande, mat, galenskaper och roligheter. 
 
Det nya året har börjat och jag känner inte någon viss skillnad. Är samma person som jag alltid har varit. Men jag får ändå en sorts kick under nyårskiftet, vill alltid göra så mycket, nästan för mycket. Men jag har mycket att se fram emot, men en lång väg dit. Jag är mer motiverad än någonsin, det ska bli bra. Men inget new year, new me. Det ska bli mer new year, a better me. Jag vill fortsätta att växa som person, vilket jag kommer att göra.
 
Har umgåtts med fina vänner idag. Jag tycker om de. Varför? För att jag bara kan vara med de, vi behöver inte alltid hitta på något för att ha kul. Det räcker med att bara vara. Att känna sig bekväm i det. Att aldrig känna att det är pinsamt eller jobbigt. Precis det kände jag idag. Vi var alla trötta och sega, men jag hade det kul ändå.
 
 
 
 

Jul-gos

Nu har alla julllov. Jag tog jullov i fredags. Fick säga hej då till en av de bästa lärare jag någonsin har haft. Det var sorgligt. Men hon inspirerar mig fortfarande, precis som hon har gjort varenda gång hon har stigit in i klassrummet. På kvällen, i fredags, så åkte jag till Josefine för att mysa med mina dancehall gals. Det var sjukt mysigt. Jag tycker om dem, väldigt mycket. Vi spelade yatzy och fikade. Det måste vi göra om.
 
I lördags gjorde jag det jag alltid gör när jag får lov - sov ut! På kvällen hälsade jag på hos min farmor, sen blev det fest hos Lise. Underbart att träffa vänner som jag inte har träffat sen i somras. Lyckad hemmafest. Det tycker jag om.
 
Igår så var det julmys hos Thea med sju fina tjejer. Vi spelade julklappsspel, åt tacos, hade knytfika och pratade om allt möjligt. Jag tycker om de med, mycket. Vi måste hitta på mer sådant i framtiden. För när vi minst anar det, så skiljs vi åt.

Idag så åkte jag och mamma in till stan för att spendera lite kvalitetstid tillsammans. Det blev lunch på en thai-resturang och sedan en liten runda på stan. Jag älskar att gå på stan när alla handlar julklappar, för det är då jag får träffa många vänner. Det var verkligen julstämning på stan och jag fick prata ut med min mamma. Hon är min bästa vän. Hon är bäst.
 
Jag känner mig älskad. Det är viktigt att känna sig älskad. Jag älskar mina vänner och min familj. Mår bra av att vara omringad av er. Mår bäst. Mår bättre än bäst. Det här är vad julen handlar om kära vänner, att visa kärlek, att ta hand om varandra. Nej, julen handlar inte om det här. LIVET handlar om det här. Ta hand om varandra, hela tiden. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Jag svär livet blir bättre, när man vet var man ska

Jag hade rätt igår kväll. Nu mår jag bra igen. Gjort en redovisning och sitter nu i skolans bibliotek och pluggar. Jag älskar när jag har massor av saker att göra och lämnar in alla uppgifter, en efter en. Imorgon blir det jullov. Som jag har längtat. 
 
 

Kvällstankar

Haft ett underbart flyt hela veckan enda sen i lördags. Dagen har rullat på men ändå så ligger jag med depp-listan i högtalarna och övertänker. Är på dåligt humör och det vill jag vara för att kunna bli på bra humör igen. Det här händer då och då. Imorgon, när jag vaknar, kommmer jag att må bättre. Glöm inte att må dåligt ibland vänner, vet att det låter konstigt men jag uppskattar i alla fall mer saker då.
 
 
 
 

Tack stolt emot priset "Sverige värsta bloggerska"

Ja, ni läste rätt. Jag har inte bloggat på länge men som vanligt så har jag mina anledningar, precis som alla nadra bloggerskor och bloggare. Mitt liv har bestått av att umgås med min pojkvän, mina alldeles för fina vänner, familjen, släkten, dansare. Jag har spenderat mina dagar i Stockholm, dansstudion, skolan. Jag har knappt varit hemma och det har varit underbart på ett sätt. Men nu kan jag äntligen sitta i mitt gröna rum och skriva här, jag har saknat det.
 
Idag så var jag (som nästan alla andra ungdomar i Sverige) i skolan. Det var en kort och skön skoldag. Satte mig på ett fik med min fina vän Yerko och hjälpte honom med historian, pratade om allt mellan himmel och jord och skrattade, det gjorde vi nästan för mycket. Känns som att han kommer vara en vän livet ut. Har den känslan som människor ibland känner om vänskap med honom. Hoppas att ni också har en sådan vän, för alla behöver det. Männsikor är beroende av människor.
 
 
 
 
 
 
 
 

Tisdag

Skola, RKU-möte och bosnisk folkdans. Så har min dag sett ut. Allt är som "vanligt" igen. Ingen praktik längre, jag blir ledsen. Saknar alla ungdomar och alla anställda, saknar familje-känslan jag hade där. Nu är det bara stress, stress, stress. Men alla fina människor runtom mig gör att allt känns bättre. Nu pratar jag med Ajla, Erol och Anes på Skype. Så jobbiga men samtidigt roliga, det behövs i vardagen. 
 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0