ruruvejda.blogg.se

Pratar vi om psykisk ohälsa? Nja, inte så mycket. Men har någon en fysisk sjukdom så får personen massor av likes och kommentarer om att krya på sig. Men jag förstår inte varför det är så svårt att peppa varandra. Det är inte svårt att slänga iväg ett "hur mår du?"-sms under arbetsdagen för att visa att man bryr sig. Och var ärlig! Använd bara det som hälsningsfras på jobbet eller i skolan. Men öppna upp dig för din familj och dina närmsta vänner. De finns där för dig! Jag lovar. 

Jag är så social och jag bor i en liten stad. Alla känner alla. Det snackas från alla håll men min barndomsvän sa en sådan bra sak om mig, oavsett vad så har jag alltid varit mig själv. Trots all psykisk misshandel jag upplevt, all panikångest och depressionen. Det är tufft men jag börjar se ljuset i tunneln. Jag börjar bli sams med människor jag aldrig trodde att jag skulle bli sams med. Jag börjar bli osams med människor jag aldrig trodde jag skulle bli osams med och allting händer på grund av en anledning. Till och med det negativa. Vilken skillnad det blir när man ser på livet på ett positivt sätt! Jag kan andas. Utan ångest. Jag älskar det. Men jag intalar också mig själv att livet aldrig är och kommer aldrig att vara 100% bra. Men jag måste bara lära mig att acceptera det. 

Sitter och fyller på mitt album på Facebook med bilder från året som har gått och tänker på hur mycket bilder kan ljuga. Det ser ut som att jag har haft ett fantastiskt år med massor av äventyr som har skapat minnen. Självklart har jag varit med om roliga äventyr men jag har inte mått bra psykiskt. Det har nog varit det värsta året för mig för jag var inne på det andra året av min depression. Som jag har lidit. Som jag har funderat på självmord. Hur många gånger jag bara har legat och stirrar upp i taket och inte velat göra något. Tappat kontakten med vänner. Känt så mycket ensamhet och hopplöshet. Allt har liksom ätit up mig inifrån. Hade varken en bra eller dålig dag, jag mådde varken bra eller dåligt, bara neutralt. Kunde inte andas normalt för klumpen i bröstet och halsen störde. Det var som att det var en svart gubbe som satt på min axel och sa att jag inte dög och den blev större och tog över hela min kropp.   Kunde aldrig hitta ett svar till varför jag mådde som jag mådde, men nu har jag äntligen gjort det och nu är det dags att se det här som en erfarenhet och hjälpa andra. Nu är den där svarta gubben putteliten och jag ska göra allt för att den ska försvinna snabbt. Det blev ett bra slut på året, nu är jag med i ett projekt som handlar om psykisk ohälsa och nästa år kommer det ske mycket inom projektet. Vänner och ovänner, tro inte alla lever ett perfekt liv på grund av alla dessa sociala medier. Alla har gått igenom något svårt i livet, alla har en mörk historia och det är okej  för livet är inte perfekt. 

 

För 24 år sedan flydde mina föräldrar och min bror från kriget i före detta Jugoslavien. De fick lämna det liv de hade byggt upp i Bosnien, de hade precis fått ett barn, en lägenhet och de var båda duktiga advokater. Men detta rasade så fort kriget börja och de hade bara ett val - att fly. De fick välja mellan Frankrike och Sverige, jag är väldigt glad över att de valde just det här landet. Sverige var och är ett land med en öppen famn. Här fick de starta ett nytt liv. Dock gällde inte deras utbildningar här så de fick starta från noll igen. Men de kämpade sig upp och nu har de båda jobb, tre barn och ett fint radhus. 

 

Det sorgliga är dock att alla människor har inte dessa chanser som mina föräldrar hade. Det finns människor som lever i krigsområden runtom i världen och inte vet om de kommer leva dagen efter. Det finns människor som flyr enda till Sverige men inte får asyl och måste återvända till dessa otrygga länder. Det finns också människor som har kommit till Sverige och kämpat för att bygga upp ett liv här, men sedan blir de utvisade till länder som de inte har en framtid i. De flesta säger att kriminella borde utvisas istället för dessa människor. Jag säger nej till det också. Kriminella ska också få stanna och få hjälp så att de inte behöver leva ett kriminellt liv. 

 

Igår blev Sverigedemokraterna Sveriges tredje största parti. Ett främlingsfientligt parti som inte vill ge invandrare de chanser som mina föräldrar fick. Som vill utvisa de invandrare som bidrar till samhället. Det känns som att historian inte har lärt oss något. Det känns som att det är en film som spelas om och om igen. Men jag tror att rasism och främlingsfientlighet bara är okunskap. Jag har varit med om många männniskor som har varit rasister men genom att ta diskussionen med de så har de fakiskt ändrat sina åsikter. Så det finns fortfarande hopp mina vänner, skriv inte "Om ni har röstat på SD, ta bort mig som vän" på Facebook. Ta diskussionen! Kämpa! Kämpa för ett tryggt Sverige! Och glöm inte att aldrig ge upp.

 

Det finns en grupp som kallas för The Typical Juggar på Facebook. Där hittar jag roliga/tråkiga diskussioner, bilder/videos som jag kan relatera till m.m. Jag trodde aldrig att jag skulle hitta någon bosnier som dansa det som jag dansar (de flesta dansar bosnisk folkdans). Men vips! Där var hon. Dzemila. Vi började snacka på Facebook i somras, sedan pratade vi om att ses. Den 29 november 2013 åkte jag upp till Stockholm och träffa henne för första gången, men det kändes som att jag träffade henne för 1000:e gången. Vi fick kontakt direkt! Hennes vänner trodde att vi hade känt varandra i ett halvår/år. Vi tänker likadant, uttrycker oss likadant men vi har säkert våra olikheter med (bara det att vi inte har märkt de än, lol). Hon är en underbar vän. Vacker är hon också, på både insidan och utsidan. Vi har så många planer nu och de ska bli av. Jag längtar. Precis när jag behövde en vän som hon så dykte hon upp, jag älskar henne. Volim te najvise, i saknam te (I love how we blandar jezik).

 

Alla behöver en sådan här vän. Jag hoppas att ni har det. Om ni inte har det, håll ut, det kommer. Och till mina andra vänner, ni är guldvärda ♥

 

Det här priset betyder mycket för mig. Jag älskar att sprida glädje. Jag älskar att få se människor le. Det behövs 72 muskler för att se sur ut, men endast 14 för att le. Det är så simpelt. Det spelar ingen roll om personen som ler  är en främling eller någon som står mig nära, bara av att ge andra personer glädje får mig att må bra. Mina vänner, min familj, dansare, och människor överlag gör mig glad, så varför inte ge glädje tillbaks? Jag gör det här  till ett löfte, inte ett nyårslöfte, utan ett löfte för livet. Jag ska alltid vara en glädjespridare för utan glädje är jag inte mig själv och min far lärde mig att jag alltid ska vara mig själv.

 

Eller jag har flera drömmar. Men idag så ska jag skriva om en av de största drömmarna, som kommer att bli verklighet sommaren 2014. Jag vill sprida dancehallen, inte bara i min lilla stad Norrköping, utan i min hemstad i Bosnien, Mostar och i flera städer runtom i Bosnien. Men jag tänker börja i Mostar!

 

Som jag skrev för några dagar sedan så är bosnier (eller, ja, jugoslaver överlag) helt inlåsta i sin egna kultur. Men det börjar gå framåt nu. Jag ser att det finns mycket reagge och dancehall-musik där och de har precis öppnat en ny och fräsch dansskola i Mostar! Mina föräldrar var i Mostar för ca en månad sedan, de gick in i den dansskolan för att få ett visitkort. Det visade sig att pappas vän ägde stället och han var väldigt intresserad!

 

Jag har redan börjat planera vad jag ska lära ut och vilka dancehall-dansare och andra dansare som jag ska ha med dit. Jag ska knappt ta betalt och det ska bli underbart. Jag längtar. 

 

Alla långa telefonsamtal som får mig att börja rodna. Som får mig att le. Som får mig att känna mig speciell och omtyckt. Finns bara en person som får mig att må såhär, och det är du ♥