Men kom igen, vart kommer du ifrån egentligen?

Jag är trött på det här. Trött på att hudfärgen ska spela någon roll. Trött på att vart man kommer ifrån ska behöva forma den jag är. Varför kan jag inte bara vara Ruvejda? För jag menar jag är unik, precis som alla andra. Men alla människor har något speciellt och det har inte att göra med vart man kommer ifrån eller vilken hudfärg man har. Jag är trött på att om man är mörkhyad ska man kunna dansa, rappa och lyssna på hiphop och om man är vit ska man lyssna på rock, inte kunna dansa och ha ett jobb med hög lön. En mörkhyad person kan lika gärna lyssna på rock precis som att en vit person kan lyssna på hiphop. En mörkhyad person kanske inte kan dansa men en vit person kan. En mörkyad person kan faktiskt få en utbildning idag och skaffa sig ett jobb med hög lön utan några problem (skriver "idag" just för att det inte fanns möjlighet till det förut på grund av rasism). Jag har ingen aning om varför dessa stereotyper existerar än idag, det är liksom 2015 - ska vi inte leva vidare?
 
Jag besökte Uganda i januari och där kan jag säga att hudfärg inte spelade någon roll. Självklart undrade människor vart man kom ifrån men det var ren nyfikenhet. Jag älskar att dansa. I fyra år har jag dansat dancehall och jag tänker aldrig sluta. Det spelar inte roll hur många som säger att jag "försöker vara svart" eller att bara jamaicaner ska dansa det. Jag älskar det, jag mår bra av det och jag tycker att jag är bra på det - varför ska jag då sluta? Mitt intresse till dans är stort och så fort jag kom till skolan som vi bodde på i Uganda så letade jag efter dansare och jag hittade skolans drama-grupp. Tillsammans med de så gjorde vi koreografier, jag lärde de nya dancehall-steg och spred min kunskap om dancehall, vi tävlade mot varandra på skoj och jag fick så mycket beröm. I början var jag nervös över vad folk skulle tycka just för att jag har hört att jag "försöker vara svart" tidigare, men sen när jag ställde mig där och dansade inför ugandierna så jublade de. Det var nog den bästa publiken jag har någonsin haft. De sa att jag aldrig ska sluta dansa, för det är något jag är bra på, det är min talang. Och jag minns att någon till och med sa "you got Africa in you". Jag blev överraskad men samtidigt lycklig, här spelade det inte någon roll om jag var vit. Jag var välkommen. Dessa ugandier blev mina vänner för livet. Eller vänner är nog ett lite för svagt ord. De är som mina bröder och systrar. 
 
Men återigen, varför ska det behöva spela någon roll vart man kommer ifrån? Visst kan en kultur spela roll i hur man beter sig, men man formar sig själv också. Jag är trött på alla "black people vs white people"-klipp. Jag är trött på att bli behandlad annorlunda för att jag är vit. Jag är trött på att ständigt höra att mina vänner blir diskriminerade på grund av sin hudfärg. Det är en jävla hudfärg? Inne i din kropp har du blod och det är exakt samma färg som alla andras blod. Människan man formas som har inte någonting och göra med utsidan, det är bara ytligt. Allt finns inom dig. I ditt hjärta. I din själ. Din hudfärg ska inte spela någon roll. Vilket språk du talar ska inte spela någon roll. Du är du. Låt ingen ändra på det, aldrig. Låt Ruvejda vara Ruvejda. Jag heter Ruvejda. Det räcker. Vart jag kommer ifrån spelar ingen roll, för jag känner inte att jag tillhör något land. Att det står att min nationalitet är svensk i mitt pass spelar inte heller någon roll för det formar som sagt inte den jag är. Vad som formar mig till den jag är, det är allt jag har varit med om och hur mina föräldrar har uppfostrat mig. De har alltid sagt "älska människor för den de är, inte vart de kommer ifrån". Dessutom känner jag inte att jag har någon nationaliet alls för att jag är född i Sverige men mina föräldrar kommer från Bosnien, så jag har liksom växt upp i två kulturer samtidigt. Men jag behöver inte "tillhöra" något land. Jag kan vara jag. För jag älskar så många kulturer och allt bara samlas inom mig och bildar en Ruvejda med mer erfarenhet och kunskap och det har att göra med att jag vill lära mig, inte att mina föräldrar föddes i Bosnien och jag är född i Sverige. Stryk det bara! Jag är Ruvejda. 
 
 

Ta mig tillbaks till vänligheten

Har nu varit hemma i Sverige i 3 veckor. Jag har fortfarande inte vant mig vid att sitta en meter ifrån en främling på busshållsplatsen, att lyssna på musik och nästan undvika människor man känner, att en ryggsäck ska ta upp en sittplats i spårvagnen. Jag hade nästan glömt hur konstigt främlingar kollade på mig när jag gav de ett vänligt leende. För en månad sedan befann jag mig i Ugandas huvudstad Kampala. Redan efter första timman i landet så kände jag mig välkommen. Efter en natt i Kampala tog jag mig ur sängen och tog en promenad runt kvarteret. Främlingar hälsade på en, stannade till och frågade hur jag mådde. Nu var det nästan som att jag var en av främlingarna i Sverige som kollade konstigt på mig när jag försökte ge de ett vänligt leende. Jag var förvånad över att en främling ville hälsa på mig och dela några ord med mig. Men det var precis det här jag tyckte Sverige saknade - vänligheten mot främlingar. I Sverige kan till och med främlingar kolla konstigt på en om man inte gör någonting mot de. I Uganda var det konstigt om jag inte hälsade på de. I Sverige är det konstigt om jag hälsar på de. Det är nästan så att man undviker folk man känner.
 
Men vad beror detta på? Svenskar är trevliga annars, när man väl pratar med de och de kommer "ur skalet", men inte allmänt. Jag kan inte skylla på telefonerna, för det var såhär innan de ens fanns. Det här är en av de tusen anledningarna till att jag saknar Uganda. Det var så lätt att föra konversationer med en främling som efter några minuter kunde gå från främling till vän. Jag kände mig trygg där. Om något skulle hända skulle jag få hjälp. Men jag känner inte samma trygghet i Sverige, även fast jag vill. Ibland går det att hitta guldkornen och oftast är de från en mycket äldre generation. På tal om generationer så hade de ugandiska ungdomarna stor respekt för äldre, och det saknar vi i Sverige också. I Uganda har de inte lika mycket materiella ting som vi i Sverige, men det spelar ingen roll för de är rika på andra sätt. De har rika själar. 
 
Foto: Linn Öster
 

RSS 2.0