Men kom igen, vart kommer du ifrån egentligen?

Jag är trött på det här. Trött på att hudfärgen ska spela någon roll. Trött på att vart man kommer ifrån ska behöva forma den jag är. Varför kan jag inte bara vara Ruvejda? För jag menar jag är unik, precis som alla andra. Men alla människor har något speciellt och det har inte att göra med vart man kommer ifrån eller vilken hudfärg man har. Jag är trött på att om man är mörkhyad ska man kunna dansa, rappa och lyssna på hiphop och om man är vit ska man lyssna på rock, inte kunna dansa och ha ett jobb med hög lön. En mörkhyad person kan lika gärna lyssna på rock precis som att en vit person kan lyssna på hiphop. En mörkhyad person kanske inte kan dansa men en vit person kan. En mörkyad person kan faktiskt få en utbildning idag och skaffa sig ett jobb med hög lön utan några problem (skriver "idag" just för att det inte fanns möjlighet till det förut på grund av rasism). Jag har ingen aning om varför dessa stereotyper existerar än idag, det är liksom 2015 - ska vi inte leva vidare?
 
Jag besökte Uganda i januari och där kan jag säga att hudfärg inte spelade någon roll. Självklart undrade människor vart man kom ifrån men det var ren nyfikenhet. Jag älskar att dansa. I fyra år har jag dansat dancehall och jag tänker aldrig sluta. Det spelar inte roll hur många som säger att jag "försöker vara svart" eller att bara jamaicaner ska dansa det. Jag älskar det, jag mår bra av det och jag tycker att jag är bra på det - varför ska jag då sluta? Mitt intresse till dans är stort och så fort jag kom till skolan som vi bodde på i Uganda så letade jag efter dansare och jag hittade skolans drama-grupp. Tillsammans med de så gjorde vi koreografier, jag lärde de nya dancehall-steg och spred min kunskap om dancehall, vi tävlade mot varandra på skoj och jag fick så mycket beröm. I början var jag nervös över vad folk skulle tycka just för att jag har hört att jag "försöker vara svart" tidigare, men sen när jag ställde mig där och dansade inför ugandierna så jublade de. Det var nog den bästa publiken jag har någonsin haft. De sa att jag aldrig ska sluta dansa, för det är något jag är bra på, det är min talang. Och jag minns att någon till och med sa "you got Africa in you". Jag blev överraskad men samtidigt lycklig, här spelade det inte någon roll om jag var vit. Jag var välkommen. Dessa ugandier blev mina vänner för livet. Eller vänner är nog ett lite för svagt ord. De är som mina bröder och systrar. 
 
Men återigen, varför ska det behöva spela någon roll vart man kommer ifrån? Visst kan en kultur spela roll i hur man beter sig, men man formar sig själv också. Jag är trött på alla "black people vs white people"-klipp. Jag är trött på att bli behandlad annorlunda för att jag är vit. Jag är trött på att ständigt höra att mina vänner blir diskriminerade på grund av sin hudfärg. Det är en jävla hudfärg? Inne i din kropp har du blod och det är exakt samma färg som alla andras blod. Människan man formas som har inte någonting och göra med utsidan, det är bara ytligt. Allt finns inom dig. I ditt hjärta. I din själ. Din hudfärg ska inte spela någon roll. Vilket språk du talar ska inte spela någon roll. Du är du. Låt ingen ändra på det, aldrig. Låt Ruvejda vara Ruvejda. Jag heter Ruvejda. Det räcker. Vart jag kommer ifrån spelar ingen roll, för jag känner inte att jag tillhör något land. Att det står att min nationalitet är svensk i mitt pass spelar inte heller någon roll för det formar som sagt inte den jag är. Vad som formar mig till den jag är, det är allt jag har varit med om och hur mina föräldrar har uppfostrat mig. De har alltid sagt "älska människor för den de är, inte vart de kommer ifrån". Dessutom känner jag inte att jag har någon nationaliet alls för att jag är född i Sverige men mina föräldrar kommer från Bosnien, så jag har liksom växt upp i två kulturer samtidigt. Men jag behöver inte "tillhöra" något land. Jag kan vara jag. För jag älskar så många kulturer och allt bara samlas inom mig och bildar en Ruvejda med mer erfarenhet och kunskap och det har att göra med att jag vill lära mig, inte att mina föräldrar föddes i Bosnien och jag är född i Sverige. Stryk det bara! Jag är Ruvejda. 
 
 

Ta mig tillbaks till vänligheten

Har nu varit hemma i Sverige i 3 veckor. Jag har fortfarande inte vant mig vid att sitta en meter ifrån en främling på busshållsplatsen, att lyssna på musik och nästan undvika människor man känner, att en ryggsäck ska ta upp en sittplats i spårvagnen. Jag hade nästan glömt hur konstigt främlingar kollade på mig när jag gav de ett vänligt leende. För en månad sedan befann jag mig i Ugandas huvudstad Kampala. Redan efter första timman i landet så kände jag mig välkommen. Efter en natt i Kampala tog jag mig ur sängen och tog en promenad runt kvarteret. Främlingar hälsade på en, stannade till och frågade hur jag mådde. Nu var det nästan som att jag var en av främlingarna i Sverige som kollade konstigt på mig när jag försökte ge de ett vänligt leende. Jag var förvånad över att en främling ville hälsa på mig och dela några ord med mig. Men det var precis det här jag tyckte Sverige saknade - vänligheten mot främlingar. I Sverige kan till och med främlingar kolla konstigt på en om man inte gör någonting mot de. I Uganda var det konstigt om jag inte hälsade på de. I Sverige är det konstigt om jag hälsar på de. Det är nästan så att man undviker folk man känner.
 
Men vad beror detta på? Svenskar är trevliga annars, när man väl pratar med de och de kommer "ur skalet", men inte allmänt. Jag kan inte skylla på telefonerna, för det var såhär innan de ens fanns. Det här är en av de tusen anledningarna till att jag saknar Uganda. Det var så lätt att föra konversationer med en främling som efter några minuter kunde gå från främling till vän. Jag kände mig trygg där. Om något skulle hända skulle jag få hjälp. Men jag känner inte samma trygghet i Sverige, även fast jag vill. Ibland går det att hitta guldkornen och oftast är de från en mycket äldre generation. På tal om generationer så hade de ugandiska ungdomarna stor respekt för äldre, och det saknar vi i Sverige också. I Uganda har de inte lika mycket materiella ting som vi i Sverige, men det spelar ingen roll för de är rika på andra sätt. De har rika själar. 
 
Foto: Linn Öster
 

Det sjuka skönhetsidealet

Vi är alla medvetna om att det finns ett skönhetsideal i samhällen runtom i hela världen. Jag läste Julia Timans inlägg på Atillas blogg (klicka här för att se det, rekomenderar verkligen att ni läser det). 
 
Jag kan känna igen mig när jag läser det där inlägget, men på ett annat sätt. Jag har alltid haft stora höfter och axlar, d v s att jag är kurvig, jag har former, helt enkelt. Just nu trivs jag i det, till en viss del. Men det finns något i bakhuvet som fortfarande påverkar mig fortfarande och det är på grund av det sjuka skönhetsidealet vi har i Sverige.
 
Redan sedan barnsben har jag alltid känt mig stor och tjock. Jag var mullig när jag var yngre men det var mest för att jag var längre än de andra och bredare än de andra p g a min kroppsbyggnad. Att få på sig alla fina kläder som jag ville ha på mig var inte lätt, jag var tvungen att gå över till vuxenkläder ibland på grund av de små storlekarna. Jag kände mig tjock. Jag minns att jag brukade prata om det med vuxna men de sa att det var andra som var smala, det var inget fel på mig, det var fel på de. Men jag ville inte tänka så, jag tänkte att alla kroppar är fina, förutom min. Jag åt nästan aldrig godis medans alla andra barn köpte klubbor och tuggummin med sina 50-öringar. Jag såg nästan alltid på när de fick njuta av den goda maten och godiset. För min var annorlunda, nästan alla i min omgivning hade en smal kroppsbyggnad och jag ville också se ut så. Jag ville också kunna äta vad som helst utan att gå upp i vikt. Men jag motionerade också, jag har prövat på alla möjliga sporter men jag simmade mesta delen av mitt liv. Där möttes jag av alla kroppar på badhuset och jag jämförde mina ben med andras, de andra hade smala ben medans jag hade tjocka ben. Det var så jag tänkte, tyvärr. Jag åt nästan aldrig godis medans alla andra barn köpte klubbor och tuggummin med sina 50-öringar. 
 
När jag kom in i puberteten blev mina höfter och axlar bredare. Jag kunde inte ha på mig tajta kläder som alla andra. Jag hatade mina höfter och axlar, de var för breda. Jag kände mig fortfarande tjock. Jag började träna på gym och försökte gå ner i vikt, det gick inte. Jag tvingade mig själv att inte äta ibland till och med. Ibland åt jag bara en måltid. Jag brukade också räkna kalorier och ta bort kolhydrater från måltiderna. Mitt humör var inte bra. Trötthet, hunger och irriation kändes hela tiden - men det var verkligen det här jag ville. Jag vill ha smalare höfter och axlar. Jag ville kunna klä mig i tajta kläder utan att skämmas. Men jag vågade inte. Jag trivdes inte i det. Mina betyg skönk p g a det här, jag kunde sitta hemma och bara gråta över att jag aldrig kunde bli så smal som de i min omgivning. Folk sa alltid "Du är inte tjock. Du behöver inte gå ner i vikt", jag tänkte att de bara ville vara snälla mot mig och att de hade det lätt för att de redan var smala.
 
Under högstadiet fortsatte det. Jag började utveckla min egna stil men jag klädde mig alltid i stora kläder för att täcka så mycket som möjligt. Speciellt i början av låren och axlarna. Jag klädde mig i stora tröjor och tajta byxor, men tröjorna skulle alltid sluta lite innan knäna så att höfterna inte skulle synas. Jag ville se så smal ut som möjligt. Men med tiden började jag acceptera min kropp. Hos Beyonce och Rihanna har jag funnit mycket inspiration. Båda har mycket former och har samtidigt på sig tajta kläder. Det finns massor av bra bilder och citat runtom på tumblr och twitter och det hjälper mig mycket.
 
Med tiden så har jag börjat trivas med min kropp. Jag är hälsosam och motionerar så fort jag får möjlighet till det. Jag äter nyttigt och lagom mycket. Nu strävar jag efter att bli starkare, inte för att fitness är modernt nu utan för att det skulle hjälpa mig i dansen och jag blir mer diciplinerad. Jag kan erkänna att några tårar rinner ner från min kind nu, för att det här präglar mig och kommer att plägra mig hela livet. Får en idag höra "Det där är för smala människor Ruvejda. Du kan inte ha på dig det". Orden fetto, kossa och tjockis ekar i mitt huvud när jag kollar på mig själv i spegeln men meningen "Du är fin precis som du är" överväger de ibland. Jag ska bevisa för de som säger så att det går och att det ser lika bra ut på mig som det ser ut på andra människor. Men det går i vågor, precis som allt i livet. Ibland tycker jag om min kropp, ibland tycker jag inte om den. Men jag jobbar på det och jag ska kämpa för mina rättigheter i allt. Tack för att du läste det här inlägget, det uppskattar jag.
 
One Love
/Ruvejda
 
 
 
 
 

Ett brev, shopping, skola och ett dåligt humör

Min dag har varit lite si och så. Humörsvängningar på grund av människor i min omgivning. Men när jag kom hem såg jag att jag hade fått ett brev och det brevet var från Dzemila. I kuveret fanns det också choklad, precis det jag var sugen på. Min syster känner mig. 
 
Shoppade i KICKS där min vän Oscar (klicka på hans namn så kommer ni till hans blogg) jobbar. Ett tips till er som bor i Norrpan, dra till KICKS i Mirum. Han är verkligen en skönhetsexpert och han tar sin tid till att ge kunden det de behöver och lyssnar verkligen på kunden. Han brinner för det han gör, verkligen. Ren inspiration.Han vet verkligen vad jag behöve för det perfekta sminket och den perfekta huden. Därför köpte produkter för ansiktet från märket LANCOME. Utseendet har ändå en del att göra med mitt självförtroende och han hjälper mig verkligen att höja mitt självförtroende. Tycker om dig duso. 
 
Nu har jag tagit på mig lite gosiga kläder för att forstätta med skoluppgifterna så att jag kan gymma, övningsköra och fika imorgon. Älskar att ha fullspäckat schema.
 
 
 
Har världens bästa person tryckt på min tröja (Michael Jackson för er som inte förstår) och gosigaste mjukisarna med finaste färgerna. 
 
 
 
 
 
 

Motgångar & medgångar

Det har varit många motgångar nu. Men med hjälp av mig själv, min familj och mina vänner så har det gått galant. Nu börjar det gå mot medgångar istället. Är väldigt motiverad, har börjat gymma igen, dansen börjar snart och vi har massor av planer inför det kommande året, Jamaica i slutet av året, Streetstar, Juste Debou, Dzemila (♥), har fina klasskamrater (speciellt Thea, Elina, Yerko och Moa) Life's good sometimes.
 
 
 
 
Glad, men trött. God natt. 
 
 
 
 
 
 
 

Kärleksfull

Hej. Jag är full. Kärleksfull. På grund av mina fina vänner och min fina familj. Jag är fylld av kärlek vilket gör att jag ger kärlek tillbaks. Gårdagen började med (ja, jag måste skriva gårdagen för att klockan är 00:14) att jag tog en promenad med en fin vän. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, fina diskussioner. Eftersom att vi inte hade setts på länge så var det väldigt skönt att få ta en lång promenad och bara prata, speciellt för att han är så smart och fin. Jag är en väldigt social person, så det passar mig perfekt. Gick därifrån med ett leende. Tack. 
 
Tog sedan en promenad med min bror, som också är väldigt smart och fin. Han är nästan lika galen som jag. Skrattade mycket med honom. Jag är glad att jag har honom. När jag är vilsen så får han mig att känna mig trygg ändå. Tack.
 
Loggar in på Facebook och har fått ett långt kärleksfullt meddelande från Dzemila eftersom att hon såg mitt blogginlägg om henne idag. Hon skrev också en underbar status. Vi människor behöver bekräftelse och det ger hon mig verkligen. Tack.
 
Eftersom att mamma jobbade kväll idag så lagade jag mat för morgondagen. Pappa hjälpte till (feminsten is in da house). Det var underbart att få beröm och se mammas leende när hon kom hem. Här hemma tyckte alla att det såg fint ut och att det lukta gott. Blir så glad. Något som var lite pinsamt var att jag dansade i köket samtidigt som jag lagade mat, efter några sekunder så ringer det på dörren och där står Pontus (lol).
 
Humöret är på topp. Har insett att jag måste lägga mer tid på mig själv, för då märks det vilka vänner som fortfarande finns där för en. Den här bilden passar väldigt som ett avslut på det här inlägget (00:22):
 
 
 

Nostalgia

 
 
 
Innan jag började med storstädningen av mitt rum idag så dammade jag av min stereo och så lät jag Dubioza Kolektivs eka över hela huset. Det var länge sedan jag var tvungen att ta fram ett CD-fodral och kolla baksidan för att se vilken låt som spelades i högtalarna. Nu behöver jag bara titta på datorskärmen. Men fördelen med det är att skivan inte hackar (lol). 
 
Till ämnet. Jag var väldigt nostalgisk idag. Jag har varit det på senaste tiden. Tittade på TV med familjen och Geordie Shore var på MTV. Mamma kommenterade det (se bilden ovan). Kollade därefter på en video som förklarade varför MTV inte spelar musik längre, musikvideos säljer inte lika bra längre och jag har tydligen blivit gammal. Jaha? Men varför kallas de för Music Television? 
 
Jag saknar att sätta på TV:n och så spelas det en låt där. Låtara var alltid bra. Jag blev nästan alltid nyfiken på vad låten hette och väntade tills låttiteln och artistnamnet kom upp. Det gjorde jag alltid när MTV spelade musik.
Snook på ZTV. Gameboys. Super Mario. Pokémon. Carton Netwoork. Listan blir lång, men jag avslutar den nu för det här inlägget ska inta handla om 90-talet/början vad 2000-talet.
 
Jag saknar hur det var förr eftersom att människor lever i sin egna bubbla mer och mer för varje dag. Förr var det lätt att få ett leende tillbaks när jag log mot främlingar. Släkten var alltid samlad och vi umgicks hela tiden. Jag var nästan aldrig ensam. Nu sitter jag framför datorn, som vanligt. Det gör jag alltför ofta och jag vet att jag inte är den enda. Det är inte hälsosamt. Vi behöver komma ut, umgås med varandra, ha roliga, tråkiga, jobbiga, konstiga stunder tillsammans - inte ensamma. Jag tänkte på det när jag såg en av Ken Rings inlägg på Facebook, han befinner sig i Kenya nu. Där lever de flesta väldigt gammeldags. Väldigt enkelt. Jag tror att människor uppskattar livet mer där än vad de gör här i Sverige, eller i västvärlden. Jag minns när jag var yngre och mina bröder spelade datorspel och tv-spel hela tiden. Jag bad till Allah att det skulle bli strömavbrott så att vi någon gång skulle kunna umgås som vanliga människor igen. Det önskar jag nu med. 
 
Ken Ring la upp en film på några människor som umgås runt en eld på kvällen i Kenya, den här kommentaren hittade jag i kommentarsfältet (nähä, säger du det Ruvejda?):
"De enkla o ibland de bästa, borde mer förflyttas till västvärlden där man tappat vetskapen om de viktigaste i livet. Gemenskap o sammanhållning. Runt elden existerar ingen ny mob, väl betalt arbete eller stress. Hakona Mantata"
 
Så sant, så sant...
 

Glädjespridare

Det här priset betyder mycket för mig. Jag älskar att sprida glädje. Jag älskar att få se människor le. Det behövs 72 muskler för att se sur ut, men endast 14 för att le. Det är så simpelt. Det spelar ingen roll om personen som ler  är en främling eller någon som står mig nära, bara av att ge andra personer glädje får mig att må bra. Mina vänner, min familj, dansare, och människor överlag gör mig glad, så varför inte ge glädje tillbaks? Jag gör det här  till ett löfte, inte ett nyårslöfte, utan ett löfte för livet. Jag ska alltid vara en glädjespridare för utan glädje är jag inte mig själv och min far lärde mig att jag alltid ska vara mig själv.
 
 

Jag har en dröm

Eller jag har flera drömmar. Men idag så ska jag skriva om en av de största drömmarna, som kommer att bli verklighet sommaren 2014. Jag vill sprida dancehallen, inte bara i min lilla stad Norrköping, utan i min hemstad i Bosnien, Mostar och i flera städer runtom i Bosnien. Men jag tänker börja i Mostar!
 
Som jag skrev för några dagar sedan så är bosnier (eller, ja, jugoslaver överlag) helt inlåsta i sin egna kultur. Men det börjar gå framåt nu. Jag ser att det finns mycket reagge och dancehall-musik där och de har precis öppnat en ny och fräsch dansskola i Mostar! Mina föräldrar var i Mostar för ca en månad sedan, de gick in i den dansskolan för att få ett visitkort. Det visade sig att pappas vän ägde stället och han var väldigt intresserad!
 
Jag har redan börjat planera vad jag ska lära ut och vilka dancehall-dansare och andra dansare som jag ska ha med dit. Jag ska knappt ta betalt och det ska bli underbart. Jag längtar. 
 
Bild från Mostar 2013
 
Bild från ett summer jam med ViBE! Det här är verkligen något jag brinner för. Att dansa. Att visa vad riktig dancehall här. Att prata med andra dansare. Att inspirera människor, inte bara till att dansa. Utan till att tro på deras passion, deras drömmar. Vad brinner ni för?
 
 
 
 

Dzaba svi smo isti, svi smo ista govna

Önskar att jag kunde vara på det här humöret idag:
 
Men det är jag inte. Idag är jag arg. Trött på trångsynta människor. Trött på människor som inte accepterar andra människor för att de är sig själva. Då pratar jag om homfober, nationalister, nazister och rasister. Jag har växt upp i en kultur där det är fullt med nationalister, men min far lärde mig alltid att acceptera andra människor för deras personlighet, hur de är som personer, inte för deras religion eller för deras ursprung. Mina föräldrar uppfostrade mig rätt, men det verkar inte som att andra har samma tänk. Det gör mig förbannad och det kan förstöra hela min dag. Jag blir så ledsen. Idag är det en sådan dag, men jag hoppas att det blir bättre senare.
 
Jag är alltid öppen för andra kulturer, det är så himla roligt. Jag dansar bosnisk folkdans, dancehall som kommer från Jamaica och så dansar jag lite allt möjligt inom alla gatustilar - house, popping, hiphop, locking är sådant som jag tränar med min dangrupp ViBE. House är inspirerat av stepp, salsa och afrikansk dans t.ex. B-b-baaam- tre kulturer i en smäll! I skolan läser jag Global Profil och där får vi läsa om allt globalt i världen, kulturer, händelser, politik m.m. Jag är född i en bosnisk familj, men vi bor i Sverige. I det här landet finns det mycket mångkultur. Du kan gå in till stadens centrum och så hittar du flera danslokaler, musikskolor m.m. Det är likadant i Bosnien men de lär ofta bara ut sin egna kultur (fast det börjar gå framåt nu, jag ska undervisa i dancehall där nästa sommar, det ser jag fram emot). Jag älskar att jag har så mycket kultur runtom mig, ögonen öppnas för världen. Jag vill att människor ska öppna sig för andra kulturer, men också veta om sin egna kultur. Men var aldrig instängd i din egna kultur. 
 
 

Erykah Badu - Twinkle

"I don't have to tell you things aren't good. Everybody knows the most things aren't good. We know our air isnt fit to breath and the food isnt fit to eat. Young punks are running the street no one knows what to do and there is no end to it. 

The dollar by the pennies worth the banks are going under coppers (cops) keeping a gun under the counter. We sit watching our idiot boxers while some local anchorman tells us that today they have found 18 murders and 80 violent crimes as if that were the way things are supposed to be. We know time is bad, worste than bad. 

People are crazy, it's like everything everywhere is going unly mad so we never leave our homes. We sit and comfy abodes while the world is getting smaller and saying "C'mon, at least leave us alone in our family rooms. Let me have my microwave, flat screen and 20 inch wheels... just leave us alone!!!" But I'm not gonna leave you alone. I want you to get angry! I don't want you to write, I don't want you to protest, I don't want you to write to your senator, because I don't know what I want you to tell them.I don't know what to do about the recession and the inflation and the crime industry. All I know is you got to get MAD, you've got to say "I'M A HUMAN BEING GOD DAMN IT. MY LIFE HAS VALUE.."
 
 

 
 

Att bli dumförklarad

Fyfan vad irriterad jag är idag. På senaste tiden så blir jag dumförklarad hela tiden. Senaste gången var kanske för en timma sedan. För att jag frågade vad sexuell åtrå var. "Är inte du född i Sverige, Ruvejda?" Jo, men hallå, det betyder inte att jag kan varenda ord i den svenska ordboken? Är det inte bättre att fråga istället för att fortsätta läsa texten och inte förstå det? Usch.
 
För två veckor sedan blev jag dumförklarad i skolan. För att min metod tydligen var "dum" och "opraktisk". Imorse blev jag idiotförklarad av några facebook-vänner för att jag inte tror på allt som står i böcker, tidningar och vad som visas på TV:n. 
 
Man bara fuck you. Lägg av. Åååh. Idag är jag arg och irriterad. Ska få dansa locking idag med ViBE, jag kan inte det. Faaan.
 
Åh Albert vad jag älskar dig ♥♥♥
 

Kvällstankar

Nu fick jag det där humöret. Till att skriva. Djupt. Nej, kanske inte djupt. Men mina tankar i alla fall. Jag är så himla peppad idag, peppad på livet. Pratad med en kille från Jamaica och när han frågade mig när jag ska dit så slog det mig - shit, det är inte långt kvar nu! Det är just det, jag vill resa. Uppleva saker. Medans jag är ung. För jag kommer inte vara förevigt ung.
 
Tänker precis som Simon J. Berger sade i serien Torka aldrig tårar utan handskar "Man får inte leva om sitt liv, det är det som är grejen" Några använder det här uttrycket till att supa ihjäl sig, knulla runt, använda droger, skrika ut YOLO (you only live once). Men inte jag! Klart att jag ska ha kul, men inte den sortens kul. Jag har skrivit upp alla mina resmål nu och jag längtar tills jag kan stryka över det första, som är att åka till Bosnien utan föräldrar (13 dagar kvar!!!). När jag blir 18 ska jag skaffa jobb, tjäna pengar och börja resa runtom i världen och runtom i Sverige. Jag kan komma dit, jag vill komma dit, jag ska komma dit.
 
Ser det inte underbart ut? Konshens är fett snygg också.

Tack

Jag är ganska bra på att uppskatta människor som tar en stor del av mitt liv, speciellt på att ge människor komplingar och visa min uppskattning för att jag har de i mitt liv (jag lovar att någon av mina vänner känner sig träffade). 
 
Jag vill börja med att tacka min familj. För att de har funnits där för mig sedan 17 mars 1996 klockan 07.05. Mina bröder, Kerim och Naim. Som alltid skyddat mig på rätt sätt. Om någon har varit elak har de inte gått fram till de och hotat de som det flesta syskon skulle göra, utan de lät mig hantera det själv, de gav mig goda råd och gjorde mig stark. Jag vill tacka mina föräldrar, för att de alltid har goda råd, stöttar mig i allt jag gör. Ni ger mig också goda råd, styrka och finns där oavsett vad jag har att prata om. 
 
Tack till alla mobbare jag har mött under dagis och under min skolgång. Ja, jag vet att jag var mullig men är jag en kossa för det? Är jag ful för det? Ja, jag vet att jag tyckte om skolan och att plugga. Ja, jag vet att jag var för snäll och tog andra människor för mig själv. Ni lärde mig att inte vara för snäll. Jag har gått ner i vikt och jag forstätter med det. Jag kan ta skit från sådana som er, utan att bry mig. Elaka kommentarer åker in i ena örat och flyger ut ur andra, så tack. Tack så jävla mycket.
 
Jag vill tacka mina fem vänner under högstadiet, de som tog en stor plats i mitt liv just då, Clara, Nicole Emely, Julia och Olivia. Vi upptäckte saker tillsammans. Vi gjorde misstag tillsammans. Vi gick på äventyr tillsammans. Vi levde livet som unga tillsammans, det var underbart. Ni var som de systrarna jag aldrig fickIbland saknar jag de tiderna men jag vet att de inte kommer att komma tillbaks. Men vi hade kul, jag lärde mig mycket av det. Jag utvecklades som person tillsammans med er. NI har skapat mig. Tack.
 
Tack till Sawitri, Johan och Ewa, som är som två extramammor och en extrapappa.
 
Sedan vill jag tacka Dansstudion, Folkuniversitet, Josefine Wärn, Marcus Nilsson Nord, ViBe Street Style Crew och erat jam som hjälpte mig att ta tag i dansen. Innan så spelade jag basket, vilket jag gör på min fritid ibland fortfarande, jag vill tacka mina lagkamrater som var ett underbart stöd under matcherna eftersom att tiden då jag spelade basket var en känslosam tid i mitt liv eftersom att min far var sjukskriven och spenderade sina dagar på sjukhuset. Det var roligt och jag saknar er ofta. Men tillbaks till dansen. Summer Camp 2011, tack för att jag fick vara med och ta del av danskulturen och hitta det jag var bra på. 
 
Ett ännu större tack till Josefine Wärn, som är min danslärare och vän än idag. För att du är ett underbart stöd i dansen och livet. För att du är en underbar person och danslärare. Och tack till ViBE, ni äger. Tack till mina dancehall-brudar, som är ett underbart stöd med.
 
Tack till alla killar som jag har pratat med, varit förälskad/kär i. För att ni har lärt mig att vara försiktig med kärlek. För att ni har lärt mig att vi människor är beroende av varandra och bekräftelse. Speciellt Oskar, Damir och Oliver. Ni fick mig att känna mig speciell, fin, vacker och jag kände mig som en underbar person när ni gav mig den bekräftelsen jag fick av er. 
 
Tack till min klass, som är helt underbar. Speciellt Mathilda, Yerko, Elina och Mathilda som alltid har varit där och stöttat mig i klassens upp och nedgångar. Jag ser fram emot att ta studenten med er om två år.
 
Pontus, Ajla, Oskar Sahlin, Ash, Marcus, Irma. Tack för att ni är underbara vänner, tack för att ni alltid finns när jag behöver er och för att jag alltid kan ha roligt med er.
 
Kärlek till er, vänner som ovänner. Vi är i alla fall inte fiender. Kram.

RSS 2.0