ruruvejda.blogg.se

Men vad människor inte ser är hur mycket undersköterskorna på alla arbetsplatser kämpar för att göra brukarnas dagar så bra som möjligt. Och det finns ingenting bättre än att se lyckan i deras ögon när de får göra något de tycker om. Jag tycker ni är fantastiska. Alla som jobbar inom vården. Ni kämpar varenda dag. Jag vet det. Och fortsätt med det. Trots alla ändringar och regler så gör ni allt med ett leende på läpparna. Sen ska ni hem och hinna ta hand om er familj eller er själva. Det går knappt. Man känner sig som en robot. Men jag håller tummarna om att en dag så kommer det bli ljusare för er. Jag hoppas att regeringen gör något åt det här. Att det inte ska handla om pengar. För vi kan inte rå för om våra barn blir sjuka. Det kan ingen göra något åt.

Den meningen har jag fått höra hela gymnasiet.

Men vad ni inte vet är när jag har kommit hem har den meningen ekat i mitt huvud.

När jag kommit hem har jag sett min pappa må dåligt över ett krig som var så löjligt.

När jag kommit hem så har jag knappt få se min mamma för hon har jobbat dag och natt för att ge oss mat på bordet, tak över huvudet och vatten för att släcka våran törst.

För båda är rädda. Rädda för att det ska bli krig i Sverige. Rädda för att jag och mina bröder inte ska få allt det vi behöver för att leva.

 

"Men Sverige är tryggt, här går ingen utan mat Ruvejda."
Ändå ser jag människor i min omgivning supa och röka bort sina problem.
Har de inte droger så har de sex. Har de inte sex så tar de ut det på en av sina nära och kära. Trycker ut de som betyder mycket för de. Som vill hjälpa de.
Människor är rädda nuförtiden. För att vi lever i en värld som inte är ärlig.
Kvinnor ska vara smala men samtidigt ska de ha stor rumpa, breda höfter, smal midja, stora läppar och inget hår på kroppen.
Män ska ha en stor penis, magrutor, de ska vara långa och målinriktade. Är de inte det så blir de stämplade som mesar och är man en mes så är man en bög. Som att det är något fel med att vara homosexuell.

Och hur lätt dras man inte in i den här främlingsfientligheten och rasismen?
Hur ofta har inte jag haft komplex över min vita hy för att alla solarietorskar inte kan acceptera att man blir blek på vintern?
Hur ofta har jag inte fått höra att jag borde sola? Varför? Ska jag få hudcancer för att vara någon jag inte är?

Hur ofta får jag inte höra att jag är fin MEN jag skulle vara FINARE om jag var smalare, hade mer smink och fixa håret mer.
Missupfatta mig inte jag älskar kosmetik. Men ingen ska säga åt mig vad jag ska göra!

Sen kommer jag ut i arbetslivet och skolan. Bara för att jag inte heter Svensson så får jag höra "Gud vad duktig du är! Vad bra svenska du talar! Ska du inte ha lite fläskkött till maten?" Ni anar inte hur ont det gör. Då muslimer levt under förtryck i flera år och det är så löjligt. För vi har allt i Sverige men ändå klagar vi. Jag var i en by i Uganda. De hade mat, vatten och skolgång. Det bodde muslimer och kristna i samma by. Det fungera utmärkt. Varför? För att de skiter i det materiella. Vi behöver kärlek i Sverige. Den dör ut, sakta men säkert..

 

Men som Kapten Röd sjunger i Pankman Anthem,

"Pengarna måste in, maten på ditt bord mättar inte din familj" 
Jag skiter i pengar. De behövs för resor, mat och skola. Men jag vill ha kärlek. Alla vill ha det. Men så fort någon blir psykiskt sjuk så stämplar man de. Jag blev stämplad med depression och ångest direkt. Men jag har aldrig tagit någon tablett mot det. För jag har en mormor som fick en psykos och tog självmord. Det fick jag reda på i tvåan på gymnasiet. Klart att jag mår dåligt när jag omedvetet växt upp i psykisk ohälsa. Men vad har socialen gjort? Tittat på! Vad har skolorna gjort? Tittat på! Vad har regeringen gjort? Gissa svaret nu...jo, tittat på.

Jag mår bättre nu. Börjar se ljuset i tunneln. Ska resa mycket det här halvåret. Omringar mig med människor som har mål och drömmar. Resten av er spottar jag på. För ni har spottat på mig. Och ju mer ni spottar på mig. Desto snabbare kommmer jag blomma! Kapten Röd sjunger det fint. 

/Ruru

Pratar vi om psykisk ohälsa? Nja, inte så mycket. Men har någon en fysisk sjukdom så får personen massor av likes och kommentarer om att krya på sig. Men jag förstår inte varför det är så svårt att peppa varandra. Det är inte svårt att slänga iväg ett "hur mår du?"-sms under arbetsdagen för att visa att man bryr sig. Och var ärlig! Använd bara det som hälsningsfras på jobbet eller i skolan. Men öppna upp dig för din familj och dina närmsta vänner. De finns där för dig! Jag lovar. 

Jag är så social och jag bor i en liten stad. Alla känner alla. Det snackas från alla håll men min barndomsvän sa en sådan bra sak om mig, oavsett vad så har jag alltid varit mig själv. Trots all psykisk misshandel jag upplevt, all panikångest och depressionen. Det är tufft men jag börjar se ljuset i tunneln. Jag börjar bli sams med människor jag aldrig trodde att jag skulle bli sams med. Jag börjar bli osams med människor jag aldrig trodde jag skulle bli osams med och allting händer på grund av en anledning. Till och med det negativa. Vilken skillnad det blir när man ser på livet på ett positivt sätt! Jag kan andas. Utan ångest. Jag älskar det. Men jag intalar också mig själv att livet aldrig är och kommer aldrig att vara 100% bra. Men jag måste bara lära mig att acceptera det.