Att vara för mycket


Jag är en väldigt öppen person. Jag kan tala om mina problem öppet. Min dans är min öppna dagbok. Min Facebook också. Och jag tycker att det är intressant. Hur jag kan se vem av mina Facebook-vänner som är rasister. Jag kan ha diskussioner om livet, vithetsnormen, islamofobin, vården i Sverige. Vi är uppkopplade hela tiden men vart är kärleken när någon pratar om någonting som inte är lätt? 

Pratar vi om psykisk ohälsa? Nja, inte så mycket. Men har någon en fysisk sjukdom så får personen massor av likes och kommentarer om att krya på sig. Men jag förstår inte varför det är så svårt att peppa varandra. Det är inte svårt att slänga iväg ett "hur mår du?"-sms under arbetsdagen för att visa att man bryr sig. Och var ärlig! Använd bara det som hälsningsfras på jobbet eller i skolan. Men öppna upp dig för din familj och dina närmsta vänner. De finns där för dig! Jag lovar. 

Jag är så social och jag bor i en liten stad. Alla känner alla. Det snackas från alla håll men min barndomsvän sa en sådan bra sak om mig, oavsett vad så har jag alltid varit mig själv. Trots all psykisk misshandel jag upplevt, all panikångest och depressionen. Det är tufft men jag börjar se ljuset i tunneln. Jag börjar bli sams med människor jag aldrig trodde att jag skulle bli sams med. Jag börjar bli osams med människor jag aldrig trodde jag skulle bli osams med och allting händer på grund av en anledning. Till och med det negativa. Vilken skillnad det blir när man ser på livet på ett positivt sätt! Jag kan andas. Utan ångest. Jag älskar det. Men jag intalar också mig själv att livet aldrig är och kommer aldrig att vara 100% bra. Men jag måste bara lära mig att acceptera det. 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0