The happiest people I know are one of the saddest people I've ever met

Sitter och fyller på mitt album på Facebook med bilder från året som har gått och tänker på hur mycket bilder kan ljuga. Det ser ut som att jag har haft ett fantastiskt år med massor av äventyr som har skapat minnen. Självklart har jag varit med om roliga äventyr men jag har inte mått bra psykiskt. Det har nog varit det värsta året för mig för jag var inne på det andra året av min depression. Som jag har lidit. Som jag har funderat på självmord. Hur många gånger jag bara har legat och stirrar upp i taket och inte velat göra något. Tappat kontakten med vänner. Känt så mycket ensamhet och hopplöshet. Allt har liksom ätit up mig inifrån. Hade varken en bra eller dålig dag, jag mådde varken bra eller dåligt, bara neutralt. Kunde inte andas normalt för klumpen i bröstet och halsen störde. Det var som att det var en svart gubbe som satt på min axel och sa att jag inte dög och den blev större och tog över hela min kropp.   Kunde aldrig hitta ett svar till varför jag mådde som jag mådde, men nu har jag äntligen gjort det och nu är det dags att se det här som en erfarenhet och hjälpa andra. Nu är den där svarta gubben putteliten och jag ska göra allt för att den ska försvinna snabbt. Det blev ett bra slut på året, nu är jag med i ett projekt som handlar om psykisk ohälsa och nästa år kommer det ske mycket inom projektet. Vänner och ovänner, tro inte alla lever ett perfekt liv på grund av alla dessa sociala medier. Alla har gått igenom något svårt i livet, alla har en mörk historia och det är okej  för livet är inte perfekt. 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0