ruruvejda.blogg.se

Men vad människor inte ser är hur mycket undersköterskorna på alla arbetsplatser kämpar för att göra brukarnas dagar så bra som möjligt. Och det finns ingenting bättre än att se lyckan i deras ögon när de får göra något de tycker om. Jag tycker ni är fantastiska. Alla som jobbar inom vården. Ni kämpar varenda dag. Jag vet det. Och fortsätt med det. Trots alla ändringar och regler så gör ni allt med ett leende på läpparna. Sen ska ni hem och hinna ta hand om er familj eller er själva. Det går knappt. Man känner sig som en robot. Men jag håller tummarna om att en dag så kommer det bli ljusare för er. Jag hoppas att regeringen gör något åt det här. Att det inte ska handla om pengar. För vi kan inte rå för om våra barn blir sjuka. Det kan ingen göra något åt.

Den meningen har jag fått höra hela gymnasiet.

Men vad ni inte vet är när jag har kommit hem har den meningen ekat i mitt huvud.

När jag kommit hem har jag sett min pappa må dåligt över ett krig som var så löjligt.

När jag kommit hem så har jag knappt få se min mamma för hon har jobbat dag och natt för att ge oss mat på bordet, tak över huvudet och vatten för att släcka våran törst.

För båda är rädda. Rädda för att det ska bli krig i Sverige. Rädda för att jag och mina bröder inte ska få allt det vi behöver för att leva.

 

"Men Sverige är tryggt, här går ingen utan mat Ruvejda."
Ändå ser jag människor i min omgivning supa och röka bort sina problem.
Har de inte droger så har de sex. Har de inte sex så tar de ut det på en av sina nära och kära. Trycker ut de som betyder mycket för de. Som vill hjälpa de.
Människor är rädda nuförtiden. För att vi lever i en värld som inte är ärlig.
Kvinnor ska vara smala men samtidigt ska de ha stor rumpa, breda höfter, smal midja, stora läppar och inget hår på kroppen.
Män ska ha en stor penis, magrutor, de ska vara långa och målinriktade. Är de inte det så blir de stämplade som mesar och är man en mes så är man en bög. Som att det är något fel med att vara homosexuell.

Och hur lätt dras man inte in i den här främlingsfientligheten och rasismen?
Hur ofta har inte jag haft komplex över min vita hy för att alla solarietorskar inte kan acceptera att man blir blek på vintern?
Hur ofta har jag inte fått höra att jag borde sola? Varför? Ska jag få hudcancer för att vara någon jag inte är?

Hur ofta får jag inte höra att jag är fin MEN jag skulle vara FINARE om jag var smalare, hade mer smink och fixa håret mer.
Missupfatta mig inte jag älskar kosmetik. Men ingen ska säga åt mig vad jag ska göra!

Sen kommer jag ut i arbetslivet och skolan. Bara för att jag inte heter Svensson så får jag höra "Gud vad duktig du är! Vad bra svenska du talar! Ska du inte ha lite fläskkött till maten?" Ni anar inte hur ont det gör. Då muslimer levt under förtryck i flera år och det är så löjligt. För vi har allt i Sverige men ändå klagar vi. Jag var i en by i Uganda. De hade mat, vatten och skolgång. Det bodde muslimer och kristna i samma by. Det fungera utmärkt. Varför? För att de skiter i det materiella. Vi behöver kärlek i Sverige. Den dör ut, sakta men säkert..

 

Men som Kapten Röd sjunger i Pankman Anthem,

"Pengarna måste in, maten på ditt bord mättar inte din familj" 
Jag skiter i pengar. De behövs för resor, mat och skola. Men jag vill ha kärlek. Alla vill ha det. Men så fort någon blir psykiskt sjuk så stämplar man de. Jag blev stämplad med depression och ångest direkt. Men jag har aldrig tagit någon tablett mot det. För jag har en mormor som fick en psykos och tog självmord. Det fick jag reda på i tvåan på gymnasiet. Klart att jag mår dåligt när jag omedvetet växt upp i psykisk ohälsa. Men vad har socialen gjort? Tittat på! Vad har skolorna gjort? Tittat på! Vad har regeringen gjort? Gissa svaret nu...jo, tittat på.

Jag mår bättre nu. Börjar se ljuset i tunneln. Ska resa mycket det här halvåret. Omringar mig med människor som har mål och drömmar. Resten av er spottar jag på. För ni har spottat på mig. Och ju mer ni spottar på mig. Desto snabbare kommmer jag blomma! Kapten Röd sjunger det fint. 

/Ruru

Pratar vi om psykisk ohälsa? Nja, inte så mycket. Men har någon en fysisk sjukdom så får personen massor av likes och kommentarer om att krya på sig. Men jag förstår inte varför det är så svårt att peppa varandra. Det är inte svårt att slänga iväg ett "hur mår du?"-sms under arbetsdagen för att visa att man bryr sig. Och var ärlig! Använd bara det som hälsningsfras på jobbet eller i skolan. Men öppna upp dig för din familj och dina närmsta vänner. De finns där för dig! Jag lovar. 

Jag är så social och jag bor i en liten stad. Alla känner alla. Det snackas från alla håll men min barndomsvän sa en sådan bra sak om mig, oavsett vad så har jag alltid varit mig själv. Trots all psykisk misshandel jag upplevt, all panikångest och depressionen. Det är tufft men jag börjar se ljuset i tunneln. Jag börjar bli sams med människor jag aldrig trodde att jag skulle bli sams med. Jag börjar bli osams med människor jag aldrig trodde jag skulle bli osams med och allting händer på grund av en anledning. Till och med det negativa. Vilken skillnad det blir när man ser på livet på ett positivt sätt! Jag kan andas. Utan ångest. Jag älskar det. Men jag intalar också mig själv att livet aldrig är och kommer aldrig att vara 100% bra. Men jag måste bara lära mig att acceptera det. 

Det var sjukt längesen jag skrev ett blogginlägg. Jag har glömt bort hur kul det är att skriva. Hur kul det är att diskutera. Hur kul det är att inspirera andra. Kanske för att jag blev  trött på alla vetenskapliga rapporter under gymnasiet. Eller för att har lidit av psykisk ohälsa sen högstadiet men gick in i väggen för första gången under andra året på gymnasiet.

 

Vad har hänt nu då? Jag har tagit studenten och jobbar nu som personlig assistent, kalasvärd/städpersonal och dansare. JAg gör det jag alltid har velat göra och jag trivs som fisken i vattnet. Men vägen hit har varit tuff och jag ska dela med mig av min historia på min blogg. Vissa tycker att jag är alldeles för öppen, om ni tycker det så är det bara att klicka på det röda krysset i hörnet eller få bort mig i ditt flöde på Facebook. Ingen har ett perfekt liv och det är det jag vill uppmärksamma med den här bloggen. Hoppas att många av er stannar kvar!

 

HälsningarRuvejda 'Ruru' Hrustanovic

 

 

 

Jag är trött på det här. Trött på att hudfärgen ska spela någon roll. Trött på att vart man kommer ifrån ska behöva forma den jag är. Varför kan jag inte bara vara Ruvejda? För jag menar jag är unik, precis som alla andra. Men alla människor har något speciellt och det har inte att göra med vart man kommer ifrån eller vilken hudfärg man har. Jag är trött på att om man är mörkhyad ska man kunna dansa, rappa och lyssna på hiphop och om man är vit ska man lyssna på rock, inte kunna dansa och ha ett jobb med hög lön. En mörkhyad person kan lika gärna lyssna på rock precis som att en vit person kan lyssna på hiphop. En mörkhyad person kanske inte kan dansa men en vit person kan. En mörkyad person kan faktiskt få en utbildning idag och skaffa sig ett jobb med hög lön utan några problem (skriver "idag" just för att det inte fanns möjlighet till det förut på grund av rasism). Jag har ingen aning om varför dessa stereotyper existerar än idag, det är liksom 2015 - ska vi inte leva vidare?

 

Jag besökte Uganda i januari och där kan jag säga att hudfärg inte spelade någon roll. Självklart undrade människor vart man kom ifrån men det var ren nyfikenhet. Jag älskar att dansa. I fyra år har jag dansat dancehall och jag tänker aldrig sluta. Det spelar inte roll hur många som säger att jag "försöker vara svart" eller att bara jamaicaner ska dansa det. Jag älskar det, jag mår bra av det och jag tycker att jag är bra på det - varför ska jag då sluta? Mitt intresse till dans är stort och så fort jag kom till skolan som vi bodde på i Uganda så letade jag efter dansare och jag hittade skolans drama-grupp. Tillsammans med de så gjorde vi koreografier, jag lärde de nya dancehall-steg och spred min kunskap om dancehall, vi tävlade mot varandra på skoj och jag fick så mycket beröm. I början var jag nervös över vad folk skulle tycka just för att jag har hört att jag "försöker vara svart" tidigare, men sen när jag ställde mig där och dansade inför ugandierna så jublade de. Det var nog den bästa publiken jag har någonsin haft. De sa att jag aldrig ska sluta dansa, för det är något jag är bra på, det är min talang. Och jag minns att någon till och med sa "you got Africa in you". Jag blev överraskad men samtidigt lycklig, här spelade det inte någon roll om jag var vit. Jag var välkommen. Dessa ugandier blev mina vänner för livet. Eller vänner är nog ett lite för svagt ord. De är som mina bröder och systrar. 

 

Men återigen, varför ska det behöva spela någon roll vart man kommer ifrån? Visst kan en kultur spela roll i hur man beter sig, men man formar sig själv också. Jag är trött på alla "black people vs white people"-klipp. Jag är trött på att bli behandlad annorlunda för att jag är vit. Jag är trött på att ständigt höra att mina vänner blir diskriminerade på grund av sin hudfärg. Det är en jävla hudfärg? Inne i din kropp har du blod och det är exakt samma färg som alla andras blod. Människan man formas som har inte någonting och göra med utsidan, det är bara ytligt. Allt finns inom dig. I ditt hjärta. I din själ. Din hudfärg ska inte spela någon roll. Vilket språk du talar ska inte spela någon roll. Du är du. Låt ingen ändra på det, aldrig. Låt Ruvejda vara Ruvejda. Jag heter Ruvejda. Det räcker. Vart jag kommer ifrån spelar ingen roll, för jag känner inte att jag tillhör något land. Att det står att min nationalitet är svensk i mitt pass spelar inte heller någon roll för det formar som sagt inte den jag är. Vad som formar mig till den jag är, det är allt jag har varit med om och hur mina föräldrar har uppfostrat mig. De har alltid sagt "älska människor för den de är, inte vart de kommer ifrån". Dessutom känner jag inte att jag har någon nationaliet alls för att jag är född i Sverige men mina föräldrar kommer från Bosnien, så jag har liksom växt upp i två kulturer samtidigt. Men jag behöver inte "tillhöra" något land. Jag kan vara jag. För jag älskar så många kulturer och allt bara samlas inom mig och bildar en Ruvejda med mer erfarenhet och kunskap och det har att göra med att jag vill lära mig, inte att mina föräldrar föddes i Bosnien och jag är född i Sverige. Stryk det bara! Jag är Ruvejda. 

 

Har nu varit hemma i Sverige i 3 veckor. Jag har fortfarande inte vant mig vid att sitta en meter ifrån en främling på busshållsplatsen, att lyssna på musik och nästan undvika människor man känner, att en ryggsäck ska ta upp en sittplats i spårvagnen. Jag hade nästan glömt hur konstigt främlingar kollade på mig när jag gav de ett vänligt leende. För en månad sedan befann jag mig i Ugandas huvudstad Kampala. Redan efter första timman i landet så kände jag mig välkommen. Efter en natt i Kampala tog jag mig ur sängen och tog en promenad runt kvarteret. Främlingar hälsade på en, stannade till och frågade hur jag mådde. Nu var det nästan som att jag var en av främlingarna i Sverige som kollade konstigt på mig när jag försökte ge de ett vänligt leende. Jag var förvånad över att en främling ville hälsa på mig och dela några ord med mig. Men det var precis det här jag tyckte Sverige saknade - vänligheten mot främlingar. I Sverige kan till och med främlingar kolla konstigt på en om man inte gör någonting mot de. I Uganda var det konstigt om jag inte hälsade på de. I Sverige är det konstigt om jag hälsar på de. Det är nästan så att man undviker folk man känner.

 

Men vad beror detta på? Svenskar är trevliga annars, när man väl pratar med de och de kommer "ur skalet", men inte allmänt. Jag kan inte skylla på telefonerna, för det var såhär innan de ens fanns. Det här är en av de tusen anledningarna till att jag saknar Uganda. Det var så lätt att föra konversationer med en främling som efter några minuter kunde gå från främling till vän. Jag kände mig trygg där. Om något skulle hända skulle jag få hjälp. Men jag känner inte samma trygghet i Sverige, även fast jag vill. Ibland går det att hitta guldkornen och oftast är de från en mycket äldre generation. På tal om generationer så hade de ugandiska ungdomarna stor respekt för äldre, och det saknar vi i Sverige också. I Uganda har de inte lika mycket materiella ting som vi i Sverige, men det spelar ingen roll för de är rika på andra sätt. De har rika själar. 

 

Sitter och fyller på mitt album på Facebook med bilder från året som har gått och tänker på hur mycket bilder kan ljuga. Det ser ut som att jag har haft ett fantastiskt år med massor av äventyr som har skapat minnen. Självklart har jag varit med om roliga äventyr men jag har inte mått bra psykiskt. Det har nog varit det värsta året för mig för jag var inne på det andra året av min depression. Som jag har lidit. Som jag har funderat på självmord. Hur många gånger jag bara har legat och stirrar upp i taket och inte velat göra något. Tappat kontakten med vänner. Känt så mycket ensamhet och hopplöshet. Allt har liksom ätit up mig inifrån. Hade varken en bra eller dålig dag, jag mådde varken bra eller dåligt, bara neutralt. Kunde inte andas normalt för klumpen i bröstet och halsen störde. Det var som att det var en svart gubbe som satt på min axel och sa att jag inte dög och den blev större och tog över hela min kropp.   Kunde aldrig hitta ett svar till varför jag mådde som jag mådde, men nu har jag äntligen gjort det och nu är det dags att se det här som en erfarenhet och hjälpa andra. Nu är den där svarta gubben putteliten och jag ska göra allt för att den ska försvinna snabbt. Det blev ett bra slut på året, nu är jag med i ett projekt som handlar om psykisk ohälsa och nästa år kommer det ske mycket inom projektet. Vänner och ovänner, tro inte alla lever ett perfekt liv på grund av alla dessa sociala medier. Alla har gått igenom något svårt i livet, alla har en mörk historia och det är okej  för livet är inte perfekt. 

 

Idag skulle jag egentligen ha befunnit mig Stockholm och dansat, men på grund av förkylningen så blev det andra planer. Lite sura miner blev det men det kommer nya chanser! Istället för dans blev det att stanna kvar i sängen extra länge, mysa i min pyjamas hela dagen, baka, dricka te i stora mängder, Spider Man - marathon och ett varmt bad som avslutades med att måla naglarna. Har helt enkelt blivit ompusslad av mig själv och vilat ut helt. Känner mig ganska frisk nu och jag hoppas att det håller i sig imorgon. Nu poserar jag framför datorns webbkamera och jag försöker trivas i mina naturliga lockar, jag vill kunna känna såhär:

 

 

Kan inte förstå att jag fortfarande har kvar några läsare. Härligt att ni tittar in, ska börja blogga igen. På riktigt. Den här veckan har inte varit ett dugg rolig. Har varit sjuk och frånvarande 75% av veckan, jag blir på så dåligt humör av sådant. Usch. Men när jag blir på dåligt humör så får jag tänka på det som gör mig på bra humör, dans. Fredagen den 21 november tog jag och min bror bussen till Stockholm för att dansa dancehall med Jacqueline från Enough Dance Crew. Det var fantastiskt roligt och det kändes som att jag var i Jamaica när jag var där. Så härliga människor, underbar musik och good vibes - som man säger på gammal hederlig engelska. Det var mad, som en jamaican skulle säga. Överraskade också min kära vän Dzemila (reaktionen var oförglömlig) och spred lite dancehall vibes i hennes skola också, alltid kul att dela med mig av min kärlek till dancehall.

 

 

Borde nog få pris i att vara sämst på att blogga men jag antar att det är för att jag inte har gjort det på länge. Har haft fullt upp. I söndags kom en dansare vid nam JR från gruppen Black Eagles till Norrköping och höll i en dancehall workshop. Jag har jobbat, både på Busfabriken och med dansen. Skolan är igång men allt flyter på bra. Det enda som suger är vädret. Hoppas att ni har haft det bra. 

 

 

Det tycker jag om. Då hinner du göra sker du inte har hunnit med innan. Sova länge. Laga god mat. Träffa en vän. Träna. Dansa. Ta hand om dig själv. Idag var en sådan dag. Sydde ihop en tröja som har varit trasig. Gjort om i rummet som snart ska målas om och inredas på nytt. Lyfte vikter på gymmet. Dansade med mina tjejer. Glömde bort att jag hade ett möte, men det gjorde ingenting. Pratade i Skype med en människa som bor på andra sidan jorden. Internet är inte så tokigt ändå, det går att lära känna människor över hela världen genom det. Kan inte tacka nej till det? Har alltså haft en toppenbra dag. Imorgon är jag ledig och på kvällen blir det fest.