ruruvejda.blogg.se

Den meningen har jag fått höra hela gymnasiet.

Men vad ni inte vet är när jag har kommit hem har den meningen ekat i mitt huvud.

När jag kommit hem har jag sett min pappa må dåligt över ett krig som var så löjligt.

När jag kommit hem så har jag knappt få se min mamma för hon har jobbat dag och natt för att ge oss mat på bordet, tak över huvudet och vatten för att släcka våran törst.

För båda är rädda. Rädda för att det ska bli krig i Sverige. Rädda för att jag och mina bröder inte ska få allt det vi behöver för att leva.

 

"Men Sverige är tryggt, här går ingen utan mat Ruvejda."
Ändå ser jag människor i min omgivning supa och röka bort sina problem.
Har de inte droger så har de sex. Har de inte sex så tar de ut det på en av sina nära och kära. Trycker ut de som betyder mycket för de. Som vill hjälpa de.
Människor är rädda nuförtiden. För att vi lever i en värld som inte är ärlig.
Kvinnor ska vara smala men samtidigt ska de ha stor rumpa, breda höfter, smal midja, stora läppar och inget hår på kroppen.
Män ska ha en stor penis, magrutor, de ska vara långa och målinriktade. Är de inte det så blir de stämplade som mesar och är man en mes så är man en bög. Som att det är något fel med att vara homosexuell.

Och hur lätt dras man inte in i den här främlingsfientligheten och rasismen?
Hur ofta har inte jag haft komplex över min vita hy för att alla solarietorskar inte kan acceptera att man blir blek på vintern?
Hur ofta har jag inte fått höra att jag borde sola? Varför? Ska jag få hudcancer för att vara någon jag inte är?

Hur ofta får jag inte höra att jag är fin MEN jag skulle vara FINARE om jag var smalare, hade mer smink och fixa håret mer.
Missupfatta mig inte jag älskar kosmetik. Men ingen ska säga åt mig vad jag ska göra!

Sen kommer jag ut i arbetslivet och skolan. Bara för att jag inte heter Svensson så får jag höra "Gud vad duktig du är! Vad bra svenska du talar! Ska du inte ha lite fläskkött till maten?" Ni anar inte hur ont det gör. Då muslimer levt under förtryck i flera år och det är så löjligt. För vi har allt i Sverige men ändå klagar vi. Jag var i en by i Uganda. De hade mat, vatten och skolgång. Det bodde muslimer och kristna i samma by. Det fungera utmärkt. Varför? För att de skiter i det materiella. Vi behöver kärlek i Sverige. Den dör ut, sakta men säkert..

 

Men som Kapten Röd sjunger i Pankman Anthem,

"Pengarna måste in, maten på ditt bord mättar inte din familj" 
Jag skiter i pengar. De behövs för resor, mat och skola. Men jag vill ha kärlek. Alla vill ha det. Men så fort någon blir psykiskt sjuk så stämplar man de. Jag blev stämplad med depression och ångest direkt. Men jag har aldrig tagit någon tablett mot det. För jag har en mormor som fick en psykos och tog självmord. Det fick jag reda på i tvåan på gymnasiet. Klart att jag mår dåligt när jag omedvetet växt upp i psykisk ohälsa. Men vad har socialen gjort? Tittat på! Vad har skolorna gjort? Tittat på! Vad har regeringen gjort? Gissa svaret nu...jo, tittat på.

Jag mår bättre nu. Börjar se ljuset i tunneln. Ska resa mycket det här halvåret. Omringar mig med människor som har mål och drömmar. Resten av er spottar jag på. För ni har spottat på mig. Och ju mer ni spottar på mig. Desto snabbare kommmer jag blomma! Kapten Röd sjunger det fint. 

/Ruru