ruruvejda.blogg.se

Jag har velat skriva det här länge men jag har skämts, men efter många ja och nej så bestämde jag mig för att skriva det. I februari 2013 så hände nog det värsta jag har varit med om i mitt liv. En morgon så vaknade jag med världens ångestklumpar i halsen, jag hade haft de förut men den här gången hade de spridit sig till bröstet. Varenda andetag var svårt. Det var så himla svårt att andas in men så himla lätt att andas ut. Jag låg där i sängen och jag kände att jag inte orkade med någonting. Inte så som jag brukade känna på morgonen, det var inte på grund av trötthet. Att borsta tänderna eller duscha, som var två av mina morgonrutiner, var en utmaning varenda morgon. Jag ville bara ligga kvar och stirra upp rakt i taket och hoppas på att någon inte skulle hitta mig där även fast jag innerst inne ville det. Jag bestämde mig för att gå till skolan, även fast jag inte ville. Jag fick liksom tvinga mig själv. I skolan var det svårt, jag kunde inte koncentrera mig och att prata med andra människor var så himla jobbigt. Det var något jag inte hade problem med annars, många beskrev mig som väldigt social och glad. Jag visste att "Hur mår du?" bara var en hälsningfras men jag tyckte att det var så himla jobbigt att svara på just den frågan. Jag orkade inte bry mig om mitt utseende men ändå tänkte jag på vad varenda liten kotte tänkte om mig och varenda gång jag gick förbi någon/några i skolan eller vid andra offentliga platser så fick jag panik, jag kunde bara tänka på att de dömde mig. Tidigare intressen som dans, som låg varmt om mitt hjärta, var inte lika roligt längre. Jag fick tvinga mig till dansträningarna också. Jag slutade höra av mig till mina vänner vilket ledde till att jag förlorade många vänner också. Min koncentrationsförmåga var låg och jag fick ingenting gjort under skoldagarna. När det blev sommarlov fick jag ändå C i alla ämnen, vilket jag var väldigt glad över.

 

Men bara föra att det blev sommarlov så betydde det inte att jag mådde bättre, det blev snarare värre eftersom att jag inte hade något att göra om dagarna. Så jag spenderade de mesta dagarna i min säng, stirrandes i väggen. Tårarna slutade inte rinna och jag kunde inte sluta undra vad det var som hade hänt med mig. Från ingenstans så mådde jag såhär. Jag trodde verkligen inte att jag skulle må såhär dåligt även fast jag har människor i min familj som har gått igenom exakt samma sak. Mina vänner och min familj oroa sig över mig. De försökte förstå sig på något jag själv inte kunde förstå mig på. Vi försökte att klura ut det, men jag vet fortfarande inte varför jag mådde så som jag mådde och varför det helt plötsligt försvann i augusti igen. Men jag läste runt lite på internet och gjorde ett test, det visade sig att jag hade depression, och ingen människa kan kontrollera när det händer. Det bara gör det.

 

I augusti mådde jag bra igen. Jag var samma gamla Ruvejda igen. Sprallig, glad, positiv och målinriktad. Men det varade bara i några månader, sen var jag tillbaks på samma bana igen. Men den här gången så kändes det värre. I januari 2013 hamnade jag i depression igen. Det var en kamp att ta sig upp ur sängen igen. Skolan gick mycket sämre och den här gången sänktes mina betyg. Jag slutade till och med att dyka upp på dansträningar och att höra av mig till mina dansvänner och andra vänner. Jag ville vara för mig själv, i mitt rum och bara stirra rakt upp i taket igen. Jag brydde mig inte om skolan. Att prata om andras problem orkade jag med förut men inte längre. Ingen brydde sig ändå om mig, varför skulle jag bry mig om de? Exakt så kände jag. Sommaren kom men inte försvann depressionen för det, jag kände mig så himla ensam och vilsen. Alla jobbade medans jag satt hemma och gjorde absolut ingenting. Jag försökte gå ut och göra roliga saker hela tiden men jag tänkte bara på att andra människor dömer mig hela tiden. Det var ett rent helvete. Människor i min omgivning sa att jag mådde så dåligt på grund av att jag inte gjorde någonting, men när jag gjorde någonting så blev det inte bättre? "Gör något bara!" fick jag höra, men det var inte så självklart och lätt som det verkade för de. Men nu, äntligen. Så är det över och jag hoppas att jag aldrig ska behöva må sådär igen. I somras började jag träna på gymmet igen och jag har aldrig mått bättre. Depressionen har fått mig att inse vilka som är mina riktiga vänner och jag vill tacka de för att de inte har gett upp sina tankar om att jag en dag kommer att må bättre och för att de hade tålamod. Min familj har också varit ett underbart stöd. Men jag vet att det är många som inte har det stödet som jag hade och till er vill jag säga; kämpa! De människorna kanske kommer till er, man vet aldrig. Jag vet att det känns hopplöst. Ångestklumparna äter upp en inifrån. Du hänger med fysiskt, du skulle kunna springa en mil men ditt psyke klarar inte av något. Men ge aldrig upp, det kommer att bli bättre. Om jag har tagit mig upp, då kan du också göra det.

 

Något mer jag har lärt mig är att alltid vara trevlig mot människor, oavsett hur de beter sig mot mig. Jag går inte efter "respekterar du mig så respekterar jag dig", någon måste börja, ellerhur? För jag vet aldrig vad just den människan har har gått igenom och vad den går igenom just nu, för det är just det som formar den människan. Någonting annat jag har lärt mig är att vi lever i ett samhälle som är fullt av stress så att människor går in i väggen. Några väljer till och med att ta livet av sig. Människor har inte så mycket kunskap om depression heller vilket vi verligen behöver ändra och sluta ta det så himla oseriöst! Om depression skulle synas mer på utsidan precis som en sjukdom så skulle det uppmärksammas mer och bara för att en människa pratar om hur den mår ärligt så betyder det inte att människan vill ha uppmärksamhet, den vill bara ha hjälp och vi människor måste hjälpa varandra. Sen lever vi i ett skolsystem som inte verkar förstå att ibland hamnar man bland massor av motgångar och då kan man inte prestera så himla bra, om ett betyg har varit dåligt så kommer det att vara det. Man kan inte fixa det som andra grejer i livet och det är ett jävligt pissigt system! Det är dags för en skärpning, innan det är försent. Alltför många människor mår såhär idag och ingen förtjänar det. Jag tänker avsluta det här inlägget med en av de bästa citatet av en av världens bästa sångare: