ruruvejda.blogg.se

Vi är alla medvetna om att det finns ett skönhetsideal i samhällen runtom i hela världen. Jag läste Julia Timans inlägg på Atillas blogg (klicka här för att se det, rekomenderar verkligen att ni läser det). 

 

Jag kan känna igen mig när jag läser det där inlägget, men på ett annat sätt. Jag har alltid haft stora höfter och axlar, d v s att jag är kurvig, jag har former, helt enkelt. Just nu trivs jag i det, till en viss del. Men det finns något i bakhuvet som fortfarande påverkar mig fortfarande och det är på grund av det sjuka skönhetsidealet vi har i Sverige.

 

Redan sedan barnsben har jag alltid känt mig stor och tjock. Jag var mullig när jag var yngre men det var mest för att jag var längre än de andra och bredare än de andra p g a min kroppsbyggnad. Att få på sig alla fina kläder som jag ville ha på mig var inte lätt, jag var tvungen att gå över till vuxenkläder ibland på grund av de små storlekarna. Jag kände mig tjock. Jag minns att jag brukade prata om det med vuxna men de sa att det var andra som var smala, det var inget fel på mig, det var fel på de. Men jag ville inte tänka så, jag tänkte att alla kroppar är fina, förutom min. Jag åt nästan aldrig godis medans alla andra barn köpte klubbor och tuggummin med sina 50-öringar. Jag såg nästan alltid på när de fick njuta av den goda maten och godiset. För min var annorlunda, nästan alla i min omgivning hade en smal kroppsbyggnad och jag ville också se ut så. Jag ville också kunna äta vad som helst utan att gå upp i vikt. Men jag motionerade också, jag har prövat på alla möjliga sporter men jag simmade mesta delen av mitt liv. Där möttes jag av alla kroppar på badhuset och jag jämförde mina ben med andras, de andra hade smala ben medans jag hade tjocka ben. Det var så jag tänkte, tyvärr. Jag åt nästan aldrig godis medans alla andra barn köpte klubbor och tuggummin med sina 50-öringar. 

 

När jag kom in i puberteten blev mina höfter och axlar bredare. Jag kunde inte ha på mig tajta kläder som alla andra. Jag hatade mina höfter och axlar, de var för breda. Jag kände mig fortfarande tjock. Jag började träna på gym och försökte gå ner i vikt, det gick inte. Jag tvingade mig själv att inte äta ibland till och med. Ibland åt jag bara en måltid. Jag brukade också räkna kalorier och ta bort kolhydrater från måltiderna. Mitt humör var inte bra. Trötthet, hunger och irriation kändes hela tiden - men det var verkligen det här jag ville. Jag vill ha smalare höfter och axlar. Jag ville kunna klä mig i tajta kläder utan att skämmas. Men jag vågade inte. Jag trivdes inte i det. Mina betyg skönk p g a det här, jag kunde sitta hemma och bara gråta över att jag aldrig kunde bli så smal som de i min omgivning. Folk sa alltid "Du är inte tjock. Du behöver inte gå ner i vikt", jag tänkte att de bara ville vara snälla mot mig och att de hade det lätt för att de redan var smala.

 

Under högstadiet fortsatte det. Jag började utveckla min egna stil men jag klädde mig alltid i stora kläder för att täcka så mycket som möjligt. Speciellt i början av låren och axlarna. Jag klädde mig i stora tröjor och tajta byxor, men tröjorna skulle alltid sluta lite innan knäna så att höfterna inte skulle synas. Jag ville se så smal ut som möjligt. Men med tiden började jag acceptera min kropp. Hos Beyonce och Rihanna har jag funnit mycket inspiration. Båda har mycket former och har samtidigt på sig tajta kläder. Det finns massor av bra bilder och citat runtom på tumblr och twitter och det hjälper mig mycket.

 

Med tiden så har jag börjat trivas med min kropp. Jag är hälsosam och motionerar så fort jag får möjlighet till det. Jag äter nyttigt och lagom mycket. Nu strävar jag efter att bli starkare, inte för att fitness är modernt nu utan för att det skulle hjälpa mig i dansen och jag blir mer diciplinerad. Jag kan erkänna att några tårar rinner ner från min kind nu, för att det här präglar mig och kommer att plägra mig hela livet. Får en idag höra "Det där är för smala människor Ruvejda. Du kan inte ha på dig det". Orden fetto, kossa och tjockis ekar i mitt huvud när jag kollar på mig själv i spegeln men meningen "Du är fin precis som du är" överväger de ibland. Jag ska bevisa för de som säger så att det går och att det ser lika bra ut på mig som det ser ut på andra människor. Men det går i vågor, precis som allt i livet. Ibland tycker jag om min kropp, ibland tycker jag inte om den. Men jag jobbar på det och jag ska kämpa för mina rättigheter i allt. Tack för att du läste det här inlägget, det uppskattar jag.

 

One Love

/Ruvejda